Dreamgirls

Det borde ha handlat om The Supremes. Det borde ha handlat om Diana Ross. Det kunde lika gärna ha gjort det. Rykten säger att det gör det. Nåväl.
“Dreamgirls” kretsar kring tre unga, vackra och svarta flickor från industristaden Detroit som tappert kämpar inom musikbranschen och drömmer om det stora genombrottet, de stora pengarna och ära samt berömmelse. Under 60-talet blommande den “svarta musiken” och våra tre flickor blir upptäckta av fifflaren och managern Curtis (Jamie Foxx) som sammanför och ser till att tjejerna får agera bakgrundsvokalister åt James “Thunder” Early som spelas av en totalt briljant av Eddie Murphy. När James bestämmer sig för låta en av tjejerna, Deena James (Beyonce Knowles), få mer utrymme än de andra börjar sprickan och avundsjukan sakta men säkert växa. Under tio år följer vi tjejerna bland glittrande klänningar, smäktande soul och interna strider.

Bill Condons tankesätt är dock intressant eftersom han indirekt delar ut en gigantisk känga till musikbranschens paketeringsproduktmentalitet som knappast har blivit bättre med åren. Att Beyonce har rollen som Deena James är även det extra kul eftersom hennes framgångssaga inte är helt olik den som berättas i filmen. “Dreamgirls” är tyvärr lite för rak för sitt eget bästa, det blir aldrig så bedrövligt som det borde bli och den sätter ständigt solsken framför regn, vilket resulterar i en produkt som inte sticker ut. Filmen faller ironiskt nog på just de punkter musikalen blivit hyllad för.

Det är svårt att föra över musikaler till den stora duken. “Dreamgirls” är fantastisk på många sätt, men samtidigt är det lite för gulligt, lite för lamt och fängslar aldrig åskådaren – vilket fungerar när man sitter i publiken och får direktkontakt med folket på scenen. En kontakt som aldrig riktigt infinner sig på en biograf bland kära tonåringar och gäspande pensionärer.