Du, jag och Dupree

Det nygifta paret Carl och Molly Peterson (Matt Dillon och Kate Hudson), lever ett tryggt och ombonat förortsliv i sitt nyinköpta hus. Carls äldsta vän Dupree, en evig ungkarl som precis fått sparken från sitt senaste jobb och dessutom är bostadslös dyker upp och paret Peterson kan inte annat än sträcka ut en hjälpande hand. Carl erbjuder honom att sova på deras soffa tills han ordnat upp sitt liv. Dupree visar sig dock vara svårare att bli av med, än vad som var tänkt från början.
Det är den vanliga visan. Någon vill väl, men allting går emot honom. Allt positivt vänds till det negativa och någon utväg från problemet tycks inte finnas inom synhåll. Sedan har han som inte borde ha flyt, han som förtjänar det inte på något sätt, medgång i allt han gör. Déja vu? Trodde väl det. Men, precis som alltid har varje problem en lösning. Det är just dessa lösningar som gör “Du, jag och Dupree” dålig. Allt är för lätt. Smarta, finurliga och originela lösningar tycks inte finnas på manusförfattarens agenda. Manusarbetet kan inte varit en utmaning. Man har klottrat ihop några idéer, proppat in tonvis med one-liners, och litat på att Owen Wilsons komiska ådra ska sköta resten.

Med andra ord sätts Owen Wilson i en otacksam situation. Eller, det är han som sätter sig i den otacksamma situationen. Åter igen spelar Wilson samma typ av roll som han alltid gör. Samma tonläge, samma skuldfria leende, samma attityd – allt är sig likt. Du har sett det förr. När du sett det trettioelva gånger redan – då är det inte roligt längre. Owen Wilson är i grunden en duktig skådespelare. Men hans lyckas inte variera sina roller. Han hamnar i samma fack som Ben Stiller, Vince Vaughn, med flera i raden av kollegor som bara gör billiga komedier. När Wes Anderson väl får ta hand om Wilson blir han magnifik. Både i “Life Aquatic” och “The Royal Tenenbaums” är Wilson helt lysande, utan att behöva vara larvig eller överspela. Nog skulle Wilson lyckas att bära en film på sina axlar. Men “Du, jag och Dupree” är inte en sådan film.

Vad som höll en hyfsad standard efter en timme går sedan in ett långsamt tomgångsläge, som sedan fullständigt exploderar av mediokra och patetiska situationer de sista tjugo minuterna. Man kan göra dumma komedier på ett smart sätt. Om filmskaparen verkligen förstår vad han håller på med kan han eller hon leverera dumma skämt med fingertoppskänsla och framförallt med självdistans. Det lyckas inte bröderna Anthony och Joe Russo med.

Matt Dillon och Kate Hudson, som spelar filmens äkta par är inte trovärdiga. Och utöver Kate Hudsons utseende går tankarna bara till Dillon. En mindre karismatisk skådespelare får man leta efter. Må hända att han var duktig i “Crash” i fjol, och också fick en Oscarsnominering. Men Dillon är tillbaka till sitt gamla, tråkiga jag. “Du, jag och Dupree” är som vilken annan kärlekskomedi som helst. Har du sett en – har du förmodligen sett alla.