Dunkirk

Christopher Nolans ”Dunkirk” är, som de flesta filmerna som är värda att skrivas om, en film som drivs av sina motsatser. Det en är film som både är minimalistisk och maximal, cynisk och hoppfull — en arthouse-film som är en actionpackad spänningsmaskin. Nolan är också sin egen motsats, å ena stunden krigsromantisk och patriotisk — å andra stunden uppgiven över krigets brutalitet.

När Nolan, på sitt eget storartade sätt, berättar om hur de allierade trupperna flyr över den engelska kanalen från franska Dunkerque i slutet av maj 1941, gör han och fotografen Hoyte Van Hoytema det i det komplicerade 70mm-formatet. Sånt som bara mästare som Paul Thomas Anderson (The Master, 2012) och Quentin Tarantino (The Hateful Eight, 2015) får — och vågar göra. I en film där bildkompositionen i varje filmruta är ett mästerverk som hör hemma på världens konstmuseer blir ibland själva berättandet mindre intressant. För trots det oavbrutna klimax som spänner sig över filmens 106 minuter behöver vi aldrig veta vad karaktärerna heter, varför de är där och varför vi ska bry oss om dem. Det räcker att veta att allting är jävligt och att vi ändå aldrig kan förstå. Det räcker att titta på bilderna och förundras, inte bara av grymheten och djävulskapen, men av skönheten. Det är med ”Dunkirk” som Nolan befäster sig som en av 2000-talets viktigaste regissörer.

Eftersom Christopher Nolans filmer alltid varit otvivelaktigt opolitiska och inte heller ens erkänt existensen av religion, så även denna, kan det te sig forcerat att försöka göra politiska paralleller till dagens samhällsklimat. Men mot slutet är det är svårt att inte besviket påminnas att kampen mot fascism inte är över.