Publicerad kl 00:00 den 6 Okt 2005

av

Daniel Leksell

dleksell@cine.se


Kan en människa förändras? Kan omgivningen hitta tolerans och respekt för något som är utanför deras trångsynta skallar? Leta efter svaren i kultklassikern ”Elefantmannen”.
Den brittiske doktorn Frederick ”Freddie” Treves besöker en dag ett zoo någonstans i London där han i ett undangömt rum hittar en attraktion som heter ”The Elefant Man”. När han går för att undersöka saken närmare hittar han ett rabalder av människor som vimlar runt en bur med ett draperi nerdraget framför den. En man i mitten skriker ut att det är emot mänsklighetens lagar att visa upp något av denna natur. Mannen kallar på polisen och attraktionen blir nedstängd för dagen. Men Treves ger inte upp, nästa dag söker han upp dennna elefant man.

Bakom kulisserna på det muggiga zoot hittar han något som är så upprörande att hans ögon efteråt fylls med tårar. En man, så missbildad att han måste sova med sitt huvud på sina egna knän för att överleva, så vanskapt att människor betalar för att se honom på cirkus, endast för sedan gå gråtande därifrån. Doktor Treves fylls av skuldkänsla för denna varelse och bestämmer sig för att ta in honom på sjukhuset. Till en början lever Treves i tron om att den vanställde, som sedan visar sig vara en man vid namn John Merrick, är helt bakom flötet, men det tar inte långt tid förrän han inser att det finns mer inne i det enorma huvudet på ”The Elephant Man”.

Upprörd och besviken. Dessa två ord beskriver känslan efter att ha sett denna film bättre än några andra adjektiv jag känner till. Upprörd, över hur en man inte får leva ens en bråkdel av det liv han förtjänar. Besviken, över hur grymma och känslokalla mäniskor kan vara.

En intelligent och charmerande man, med en enorm social kompetens har inte en chans i samhället bakom en fasad som för de flesta framstår som avskräckande. John Merrick har all rätt att hata hela mänskligheten och allt runtomkring den, men fallet är tvärtom. John Merrick börjar tala och direkt faller folk vid hans fötter. Han uppskattar de allra minsta av saker och ser på världen som om den var förgylld. Londons societet blir genast förtjusta av denna extraordinära man och rika män vill genast dra med sina vettskrämda fruar på besök. Allt går väl för elefantmannen och han är lycklig som aldrig förr, livet är perfekt helt enkelt. Eller? Efter ett omskande möte med Merricks förre ägare inser Treves att han har blundat för sanningen tillräckligt länge. Han inser att det inte finns någon skillnad på att vara en cirkusattraktion för Londons pöbel eller att vara en innefluga för stadens överklass att komma att roa sig med. Han har fört tillbaka John till den roll som han en gång försökte få ur honom ifrån. Återigen har han blivit en attraktion för den nyfikna och okänsliga mänskligheten.

Anthony Hopkins gör en mycket bra insats som doktor Treves men den stora stjärnan är utan tvekan John Hurt i rollen som John Merrick. Han prickar alla egenskaper perfekt hos den till en början socialt efterblivna elefantmannen. När han sedan går över till en ”vanlig” människa visar han tydligt hur hans karaktär på ett sätt eller ett annat ställer sig under alla andra, som om han hade ett annat värde. Den ödmjukhet och försiktighet som finns i Merricks personlighet verkar helt tvättäkta och man fylls med sympati direkt.

Tillbaka till den stora frågan; Kan en människa förändras? Jag vill så gärna svara ja på den frågan, men det motsatta svaret visas tydligt i denna film. Trots alla goda förutsättningar kan hans omgivning aldrig acceptera honom som en vanlig individ, hans stora panna kommer alltid vara i vägen för han sociala framgång. Men det går inte heller helt att skylla på de runt omkring John. Hans bristande självförtroende skapar en trösklel som är alltför hög för att han själv ska kunna klättra över den och börja se sig själv som en av samma värde som alla de andra. Och det är just det detta som är sensmoralen i denna kultklassiker; för att förändras behövs det hopp och tro både från individen i fråga såväl som hans omgivning. Chansen att detta ska ske är i många fall omöjligt liten, och enligt min åsikt är den i Johns fall obefintlig. Och detta är frustrerande bortom alla gränser.

En film som går rakt in i allas hjärtan, och vrider om ordentligt. Men som klassiker är den alltför tung och deprimerande. Det faktum att den är filmad i svartvitt gör inte saken bättre. Men om jag själv fick bestämma skulle jag inte ändra en liten detalj i detta mästerverk, den får vila tryggt i den genre som den tillhör, vilken det än är. Elefantmannen kommer inte gå segrande genom tiderna, men den kommer vinna mångas medlidande.

Tårar kommer att fällas och hjärtan kommer att brista. Det sorligaste av allt? Elefantmannen är baserad på ett riktigt liv, livet av John Merrick.

Elefantmannen

Regi

David Lynch

Skådespelare

Anne Bancroft,
Anthony Hopkins,
John Gielgud,
John Hurt,
Wendy Hiller

Genre

Drama, Historisk

Originaltitel

The Elephant Man

Premiärdatum

3 oktober, 1980

Språk

Engelska

Längd

124 minuter

Produktionsår

1980