Elizabethtown

Precis som han gjorde efter “Singles” och “Jerry Maguire”, har Cameron Crowe tagit ett fyra år långt uppehåll sedan sin psykologiska thriller “Vanilla Sky”. Goda nyheter? Ja och nej.
Gott är att Crowe har skrivit. Den före detta Rolling Stone-journalisten har skrivit tre nya filmer. Den tråkiga nyheten? Han har packat ihop dessa tre manus till ett intetsägande och ointressant alster.

Skodesignern Drew Baylor sätter nästan sitt företag bankrutt efter en misslyckad produktion av en egendesignad sko. Hans självmord skjuts upp på obestämd tid då hans syster ringer honom för att informera om faderns plötsliga bortgång. Drew reser till Kentucky för att organisera fadern begravning, och kanske få kontroll på sitt eget kaotiska liv?

Redan efter en timme är det fullt synligt att författaren och regissören Cameron Crowe inte har en aning om åt vilket håll han är på väg med sin berättelse. Romantik, roadtrips, rockkonserter, bröllopssnyltande, familjeproblem, existensiell ångest, självupptäckande och lite dramatik. Vad som sammanbinder dessa vilt skilda delar är ett helt enastående val av musik /Tom Petty, Elton John, Patty Griffin, Ryan Adams.. Crowe sa själv att han hade mellan 25 och 30 musikalternativ till varje scen, och att hans anteckningsblock med potentiell musik var tjockare än manuset.

Ingenting blir heller ljusare när vi ständigt påminns att indie-specialisten Zach Braff redan gjort film på samma idé. Med både “Garden State” och “Elizabetown” färska i’minnet känns den förstnämnda som filmen Crowe egentligen borde ha gjort.
“I think I’ve been asleep most of my life”, säger Orlando Blooms karaktär Drew. Ärligt talat skulle Bloom behöva en kraftig dos med lithium för att komma i närheten av Braffs vilsenhet.

Mellan Orlando Bloom och Kirsten Dunst slår det aldrig några synbara gnistor. Dessa gnistor hade behövts så väl för att skapa den feel good-känslan Crow försöker finna, men aldrig lyckas hitta.