Emmas lycka

Vad gör man om man får reda på att man har obotlig bukspottskörtelcancer och att ens dagar är räknade? Bilförsäljaren Max tillvaro ställs på sin spets. Med en känsla av hopplöshet och uppgivenhet beger han sig mot bilfirmans kontor mitt i natten, för att stjäla en stor summa pengar från chefen. Det hela går dock inte riktigt som planerat när Max blir upptäckt, hoppar hastigt in i en Jaguar (även denna stulen), och flyr undan männen. Panikslagen kör Max i mörker och dimma i allt annat än låga hastigheter och lyckas undkomma chefen. Men istället kraschar han in i grisuppfödaren Emmas liv, när han råkar landa på hennes bondgård. Deras livsöden flätas samman och en romans börjar ta fart.
“Emmas lycka” framkallar både sorg och glädje, små stunder av lycka och stunder av tårar.
Det stillsamma kärleksdramat bjuder på natursköna bilder och fina prestationer av huvudrollsinnehavarna, men är också förutsägbar och bitvis seg. Taddicken är en skicklig bildberättare, på att skapa kontraster och symboliska liknelser. I en briljant scen visar Emma hur man tar livet av en kyckling, som hon sprättar upp och tar ut inälvorna på, vilket gör Max smärtsamt påmind om hans eget livstillstånd. De mer allvarsamma scenerna avbryts med jämna mellanrum av små portioner humor, som fick mig att le. Den tafatta polisen Henner står för filmens komiska ådra. Mot sin mammas vilja försöker han mer eller mindre fria till Emma på de mest märkliga vis, trots hans klagomål och utpressningsförsök till att hon ska betala hyran. Som person är Henner skrattretande löjlig, som filmkaraktär rolig.

Jördis Triebel ger oss ett jordnära porträtt av den kärleksktörstande Emma, och Jürgen Vogel får mig att känna ett medlidande med Max. Deras relation växer sig starkare ju mer dagarna går och deras handlingar och motiv blir allt tydligare under berättelsens gång. Romansen känns genuin, tack vare det fina samspelet. Stundvis känns det dock som att filmen går på tomgång, då den inte vågar vara utmanande. Stora delar är lite för lättsamma i tonen för att filmen ska lämna ett ordentligt eftertryck.

Taddickens hoppingivande kärleksberättelse i landsbygdsmiljö är aningen ojämn, men fin. Mot slutet hänger tårarna i luften. Magstarkt var ordet.