En enda man

Bara i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en 100-minutersfilm skulle kunna ha samma snygga, extremt välkomponerade estetik som Sofia Coppolas reklamfilm Miss Dior Chérie. I “En enda man” ligger precis allt helt rätt. Och lyckligtvis har modedesignern Tom Ford inte prioriterat stil över substans, “En enda man” innehåller båda två.
Att vidbehålla den estetiska detaljrikedomen filmen igenom och samtidigt berätta en stringent historia om sorg och fina minnen från förr, är en enastående bedrift. Att det är en regidebuterande modedesigner gör det hela ännu mer imponerande. Jag har sett starkare berättelser och snyggare filmer, men få som lyckats kombinera bådadera till denna grad.

Colin Firth gör sitt livs roll som en professor i engelska på ett kaliforniskt universitet. Hans pojkvän sedan 16 år tillbaka dör tragiskt i en bilolycka och professorn går in i en djup depression med självmordstankar. I den nitiske professorns liv har var sak sin plats, till och med han själv. Men pojkvännens död kollapsar den parfymreklamsperfekta tillvaron, kvar blir en tom man med minnen, men utan livsglöd och framtidstro.

Firths sorg är nästan ständigt närvarande. Tillbakablickarna med pojkvännen är undantagen, och det är just dessa scener som är viktigast i hela filmen. Trots att de är få till antalet är de tillräckligt starka och vardagliga för att illustrera deras starka band. Det är just dessa scener som får att oss att känna och förstå Firths reaktion. Ford undviker det plötsliga bortfallet att bara bli en orsak till Firths kris. Han sätter krisen i parantes och visar med precision vad och vem Firth faktiskt förlorade.