En långvarig förlovning

Självklart var förväntningarna högt ställda när det var dags att se och recensera Jean-Pierre Jeunets nya film. Efter “Amelie från Montmartre” torde även de hårdaste skeptikerna varit tvungna att erkänna hans talang.
Den unga kvinnan Mathildes fästman har försvunnit under första världskriget. Han dömdes till döden för självstympning och skickades ut på slagfältets ingenmansland för att dö i korselden. Men frågan är om han verkligen dog? Mathilde vägrar ge upp hoppet och söker desperat efter honom.

De som är bekanta med Jeunets tidigare verk, Amelie från Montmartre i synnerhet, kommer känna igen stilen omedelbart. Luras dock inte att tro att Jeunet upprepar sig, denna film är i högsta grad en unik upplevelse. Jag vet få regissörer som är så kompletta som Jeunet. Han lyckas göra sin underfundiga humor, osvikliga blick för detaljer och sitt handlag med stora känslor till en fantastisk helhet. Få regissörer har sådan känsla för vad som faktiskt fungerar på vita duken. Jag tycker att “En långvarig förlovning” är minst lika välgjord och rörande som Amelie.

Jeunets filmer är ofta vackra, så även denna. Många scener är andlöst vackert filmade, musiken från Angelo Badalamenti är passande och filmen är mycket välspelad. Audrey Tautou är perfekt i huvudrollen och även birollerna är till största delen mycket bra. Om jag ska hitta något över huvud taget att kritisera är det att filmen kanske känns något för lång. Men å andra sidan är det en fantastisk historia Jeunet berättar och det blir aldrig tråkigt. En av de bästa filmer som gjordes 2004 utan tvekan, och den bästa film jag sett hittills i år.