En profet

En rädd ung man begår ett mindre brott, kastas in i fängelsesystemets parallella värld och tvingas göra ett namn för sig själv. Här råder andra regler, där du ständigt döms efter din ras och gängtillhörighet. Men mitt i allt detta hittar han ett sätt av överleva.
Vad som särskiljer Jacques Audiards “En profet” från alla andra filmer, böcker och låtar med samma tematik är detaljerna. Tahar Rahim spelar den timide muslimen som blir springpojke åt en korsikansk maffiaboss. Allt eftersom han får mer ansvar och blir mer kriminell i fängelset än han någonsin var utanför – lägger Audiard mer fokus på fängelsets tristess och hur den naive Malik El Djebena långsamt förändras.

För Audiard är hur fängelsets tvättmaskiner fungerar och den dagliga leveransen av en baguette vitala delar av fängelselivet, men också hur fängelsegården är navet i fängelsets interna kommunikationssystem. Audiard lämnar ingenting åt slumpen, ger karaktärerna rum att göra de mest menlösa sysslorna, men utan att någonsin få mig att titta på klockan eller tycka att filmen är seg. Detaljrikedomen skapar ett förtroende där vi aldrig ifrågasätter bildernas relevans.

“En profet” kan uppfattas som en kommentar på hur det franska samhället misslyckas med att integrera invandrare, hur “systemet” kollapsar när invandrare tar sin egen väg istället för att följa den förbestämda. Men mest är “En profet” en välberättad fängelseskildring, fylld med rikliga karaktärer och situationer. “En profet” är nästan som en fransk “Maffiabröder”, extremt absorberande, underhållande och till och med poetisk.