Publicerad kl 00:00 den 15 Jul 2011

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Som filmupplevelse är den närmast narkotisk. Från de första flimrande ljusglimtarna, den bedövande musiken, ljudmattan från arkadhallar och strippklubbar, fragment Tokyos nattliv filtrerade genom berusande förtexter. Du sugs upp i en nära tre timmar lång hallucination, oförmögen att släppa bilderna med blicken, och spottas sedan ut på andra sidan tomrummet. Du förstår allt och begriper ingenting.
Det finns ett narkotiskt preparat som brukar benämnas DMT, N,N-Dimetyltryptamin. Ämnet har använts av ursprungsbefolkningar i Sydamerika men framställs också på kemisk väg. Drogen är kraftigt hallucinogen, så till den grad att den kan få sinnet att fullständigt lämna sin kropp, ge upplevelser av en själslig frihet som om man stod inför, eller bortom, döden.

Oscar har rest till Tokyo för att hälsa på sin syster. Linda och han växte upp så nära två syskon kommer varandra, deras relation har slitets mellan minnena av deras föräldrars plötsliga död, Oscars affärer som knarklangare och Lindas nattarbete som strippa. Men de vill hitta tillbaka.

När han lämnas ensam i lägenheten sluter sig staden av neon omkring honom, utanför fönstren balkongen, och sedan en avgrund skimrande och blinkande av reklambudskap. Staden är lika mycket sci-fi som när Tarkovskij fångade den i Solaris, men de framtida palats människan skapat har drunknat i ljuset, drogerna, sexet och dekadensen. Oscar ryggar tillbaka samtidigt som han andas in DMT-ångorna, rädd för att falla ut från balkongen, djupare ned i staden.

Han tar sig kraftigt påverkad till en nattklubb för att avsluta en knarkaffär, men när han möter sin köpare stormar polisen in och när DMT-trippen når toppen, närmar sig en nära döden-upplevelse, skjuts han till döds av narkotikaspanarna. I gränslandet mellan hallucination och död lämnar hans själ kroppen och under filmens återstående dryga två timmar svävar kameran fram genom ett samtida Tokyo och ett dåtida Frankrike, verklighet och fantasi blandas ihop i en vilsen själs sökande efter en syster.

Att se om Enter the Void lagom till den svenska premiären är en märklig upplevelse. Drygt två år efter premiären i Cannes har den hunnit påverka en hel kulturvärld, den sågades sönder av kritiker som besviket betraktade vad som blivit av regissören som gav oss fenomenala Seul contre tous och Irréversible. Men Gaspar Noés ultrasubjektiva kamera som envist etsat sig fast innanför Oscars ögon, ja djupt inuti hans själ, är fortfarande det sjukaste någon gjort med film det senaste decenniet. Och sedan Hype Williams gjorde Kanye Wests All of the Lights-video har stroboskopestetiken även blivit kommersiell. När jag ser filmen nu reflekterar jag inte ens över kritiken. Jag är fullständigt bedövad av filmen.

Enter The Void

Regi

Gaspar Noé

Skådespelare

Emi Takeuchi,
Emily Alyn Lind,
Olly Alexander,
Paz de la Huerta,
Sara Stockbridge,
Stuart Miller

Genre

Drama, Fantasy

Originaltitel

Enter the Void

Premiärdatum

24 september, 2010

Språk

Engelska, Japanska

Längd

158 minuter

Produktionsår

2010