Europa

Handlingen utspelar sig i Tyskland under efterkrigstiden efter andra världskriget. Huvudpersonen Leopold Kessler anländer till Tyskland för att arbeta som kontrollant på ett tåg. Väl där hamnar han emellan två parter som vill utnyttja honom. På ena sidan står Tyskland och på andra sidan USA. Välkommen till “Europa”…
Redan i öppningsscenen var jag helt fast i filmen och allt kändes som en dröm från början till slut. Introduktionen är briljant och det beror väl på att jag är väldigt svag för berättarröster i filmer. Man ser en järnväg som lyses upp av ett tåg, men man ser inte tåget. Man ser bara en bit framför sig när tåget åker snabbt förbi järnvägsspåret i en mörk och snöig natt. Max von Sydows berättarröst pratar med tittaren och säger att när han har räknat till tio ska vi befinna oss i “Europa”. Men det visar sig att det är huvudpersonen som han vägleder längs hela filmen.

Berättarröster i filmer är aldrig fel. Max Von Sydows röst är väldigt gripande och nästan lite sömnig så att det känns att man är i en dröm. Till skillnad från många andra filmer följer inte Europa den vanliga filmmallen utan snarare stampar och spottar på den. Detta koncept i filmer är alltid intressant och Von Trier använder sig av den väldigt väl. Han vet var han vill komma med den här filmen och filmen är ett långfinger åt de som inte kan uppskatta en icke-mainstream film utan några som helst hollywoodreferenser och klyschiga händelser.

Bildmässigt är det här en mycket snygg film. Von Trier blandar svartvitt med färg i vissa scener och han gör det på bästa sätt. En scen som fastnar i minnet är när en person ska ta självmord i ett badkar. Det är filmat så att kameran är i badkaret och tittar upp mot hans ansikte. Hela bilden är svartvit, men blodet som droppar ner är rött och blandas i vattnet på ett extremt vackert sätt. En njutning för ögonen helt enkelt. Von Trier bygger upp en efterkrigsmiljö i Tyskland där allt är förfallet och smutsigt. Det regnar eller snöar ofta och just det svartvita fotot framhäver det smutsiga utseendet som Tyskland har.

Man märker att det finns referenser till många stora filmskapare. Bland annat Hitchcock eftersom huvudpersonen är en man som har fastnat mellan två parter mot sin vilja. Även referenser till F.W. Murnau dras. Han är ju en av de största inom den tyska expressionismen på 20-30-talet och man ser tydliga spår av den genren även här. Lite surrealistiska bilder som t.ex. när Kessler ska hinna till en bomb så ser man den ticka när han springer.

Här leker Von Trier mycket med noir-genren. Det finns många typiska noir-drag i denna berättelse och jag tycker att han lyckas att få en liten film noir-stämning över det hela. Det finns en tuff kvinna, spioneri, lömska män med lömska förslag och en stämning som känns väldigt noir. Filmens karaktärer är genomtänkta och intressanta. Även här är ett tydligt spår av Von Triers revolt mot den vanliga filmmallen. Huvudpersonen Leopold Kessler är varken hjälte eller antihjälte. Det är en vanlig person med glasögon och ganska smal kroppsbyggnad som inte leker hjälte, förutom i kanske en scen. Men han är egentligen bara en vanlig person som har råkat komma mellan två partier som båda vill utnyttja honom. Å ena sidan finns amerikanerna och på andra sidan finns nazisterna.

Det här är inte en film som passar alla. Med en kontroversiell och finurlig filmteknik är “Europa” något alldeles eget . Det är verkligen filmkonst som Von Trier levererar och en svårsmält sådan för de som är vana vid dagens hollywoodproduktioner. Vill man söka sig till något nytt är “Europa” ett lyckat alternativ.