Publicerad kl 00:00 den 21 Nov 2008

av

Sebastian Lindvall

slindvall@cine.se


Katya, Janna och Vika är tjejtrion som rusar ut ur klassrummet i revolt mot läraren. Tillsammans svär dem en vänskapspakt – de ska alltid ställa upp för varandra och inga killar ska komma emellan. Till ungdomarnas extas ska det anordnas disco, men Katya blir utfryst när hennes rebelliska beteende leder till hot om att festligheterna kan ställas in. Den hårda sociala hierarkin splittrar tjejgänget och hetsjakten efter offentlighetens erkännande står i centrum. Skämten om sex blir allvar, toalettgolvet målas om med rödvinsspyor och den dunkande basen på diskoteket blir ett eko av förlorad oskuldsfullhet.
Redan i första scenen står det klart att många festivalbesökare kommer att motta filmen som en rysk ”Fucking Åmål”. Grynig 16 mm-look, handhållen kamera och långa tagningar med förvirrade tonårstjejer. Tio år efter Moodysons genombrott känns det inte riktigt lika fräscht med indieperspektivet på ungdomsfilmen. Det räcker liksom inte längre att sparka bort kamerastativet för att återskapa verkligheten. Här finns heller inget nytt att berätta, för visst känner de flesta redan till popularitetstävlingen som sker under gymnasietiden. Desto mer intressant att se filmen som skildring av hur det är att vara ung i Ryssland. Spänningen mellan barn och auktoritet, lärare liksom föräldrar. Skrämmande när Janna berättar hur lätt hon handskas med sin mamma, och Katya förklarar att det enbart beror på mammans rädsla för att slå sitt barn.

Titeln anspelar mycket på hur man som ung känner sig ensam och övergiven, att man i motvind kämpar mot resten av världen, att alla är ens fiender. Tankar som styrs av den egocentriska kraften som driver extra mycket just under de åren, för här gör karaktärerna allt för egen vinning och har inga problem att trampa på tår för att nå närmare sin romantiserade bild av sig själv. Viljan att enbart göra det man inte får, och oavsett när man dricker sin första öl visar det sig att lojalitet har en dold åldersgräns – många tomma ord, och svansen infinner sig mellan benen så fort de stöter på livets hårda prövningar. Eller snarare de hinder som står i vägen för att tillhöra skolans elit.

De unga skådespelerskorna gör ett strålande jobb och deras naturliga närvaro bidrar med en kemi som känns äkta. Skildringen är däremot överansträng, och regissören tycks ha förväxlat en ärlig röst med ett blottat yttre. När huvudrollsinnehavarnas bröst syns i bild blir bara effektsökande och inte den nakna porträtteringen som eftersträvats. Berättelsen bär inte på några överraskningar och det blir en audiovisuell trailer för det som kändes coolt och äkta för ett decennium sedan. Så njut istället av skådespeleriet och börja längta efter deras comeback på vita duken.

Everybody dies but me

Regi

Valeriya Gai Germanika

Skådespelare

Agniya Kuznetsova,
Donatas Grudovich,
Olga Shuvalova,
Polina Filonenko,
Yuliya Aleksandrova

Genre

Drama

Originaltitel

Все умрут, а я останусь

Premiärdatum

11 november, 2008

Språk

Ryska

Längd

80 minuter

Produktionsår

2008