Everybody’s Fine

När relationen mellan föräldrar och vuxna barn ska till att skildras tas det ofta i från tårna; förväntningar, besvikelse, vrede, ånger. Vid den stora konfrontationen ska inga känsloutbrott besparas, inga latenta minnesbilder förbli oemotsagda. Kirk Jones har däremot haft intentionen att göra ett mer lågmält drama i ämnet.
Robert DeNiro spelar den pensionerade fyrabarnsfadern Frank, som lever ett ensamt liv efter att hustrun dött ifrån honom. I hopp om att återupprätta kontakten med sina barn, som bor spridda över USA och är för upptagna för att besöka sin grånande far, drar han ut på en ensam turné med buss och tåg. Det blir – givetvis – en resa som får honom att upptäcka nya sidor av sig själv och sina barn.

Jag föreställer mig att det här är en sådan film som sett bra ut “på pappret”, men som när Hollywoods producenter fått säga sitt blivit allt annat än en nyskapande. Dramaturgin har, trots Kirk Jones ursprungliga tanke, blivit stereotyp och tråkig.

Efter alla ironiska gangsters och hårdkokta snutar är det alltid trevligt att få se De Niro i en värdig gestaltning. Det är imponerande med vilken lätthet han iklär sig rollen som förstämd, åldrad pappa. Men tyvärr kan han inte rädda “Everybody’s Fine” från att mynna ut i ett gråtmilt och försockrat Hollywood-drama.