Fåglarna

För över 40 år sedan utkom ett av vår tids mest gastkramande stycken inom filmhistorien. Vi har sett prov på Alfred Hitchcocks oöverträffade förmåga att förmedla skräck på vita duken när han 1960 gav filmpubliken “Psycho”. Efter denna dundersuccé blev det stor uppståndelse när han bara tre år senare kom ut med en ny film, då under namnet “The Birds” eller “Fåglarna”.
I en fågelaffär i centrala San Fransisco får den unga överklassflickan Melanie Daniels (Tippi Hedren) en dag syn på en ung man vid namn Mitch Brenner (Rod Taylor) som kommer in i butiken där hon själv bara är på besök för att beskåda fåglar. Hon går fram till honom och presenterar sig hövligt som expedit. Den vänligt inställde mannen frågar henne efter “Love Birds” varpå hon börjar leta i affären utan en aning om vad det är han menar. Han faller dock inte för hennes försök att lura honom utan lämnar affären utan sina fåglar, men med den unga damens ögon i ryggen. Melanie Daniels desperata försök att charmera honom blir det som Hitchcock väljer att spinna handlingen runt.

Karaktärerna utvecklas med hjälp av ett mycket välskrivet manus som till stor del kretsar kring dialoger mellan huvudpersonerna. Med hjälp av den välskrivna dialogen framförd av skådespelare som lever ut all sin karisma i sina roller blir detta till en film som håller från början till slut.

Melanie bestämmer sig för att köpa två fåglar för att sedan ta med sig dessa till Mitch syster, som bor i en by några mil norr om San Fransisco. När hon kommit fram och överlämnat dem till flickans stora förtjusning påbörjar Hitchcock sina fågelattacker, den första som faller offer är Melanie själv som senare tvingas att stanna i byn ett par dagar extra.
Efter en dryg timme byter filmen spår och skenar iväg från en charmig kärlekshistoria till en tragedi utan dess like. Naturens krafter släpps fria vilket får ödesdigra konsekvenser för byns alla invånare.

Vingslag, dunkelt susande och skrik är allt som används för att frambringa den unika kusliga stämning som Hitchcock lyckats så bra med. Något som man inte slutar att förvånas över är också att han uteslutit musik ur filmen. Något som jag anser är både bra och dåligt, dåligt ur den synvinkel att musik faktiskt är ett unikt redskap för att förtydliga och förstärka känslor med. Men på ett sätt är inte musik något man saknar i den här filmen. Istället väljer man att inrikta sig på ljud av olika slag, något som just den här filmen faktiskt vinner på.

Hitchcock var verksam långt in på 1900-talet och är än så länge nästan helt oöverträffad i sin förmåga att förmedla skräck. Med hjälp av sin knivskarpa förmåga att regissera film kommer han att finnas kvar i våra minnen länge, Fåglarna är bara en av många mästerverk som denna regissör lyckades med.