Queens Escorts Brooklyn Escorts Long island Escorts NYC Escorts bestnyescorts.com Manhattan Escorts NYC naughty

Publicerad kl 00:00 den 14 Sep 2006

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Att vara en bok. Inte bara hålla den som sin käraste, känna bokstäverna från första sidan till den sista. Utan också vara den. Att upphöra existera som människa och blir ett med litteraturen, på så vis att varje handling blir en funktion av boken. Där var mening i boken omsätts i dig.
Jag vet inte vilken bok jag skulle bli. Vill svara något stort, något tungt och dystert. Men just nu verkar banala böcker som Maria och José, eller något annat anspråkslöst av Loe lägligare. Jag tror inte att jag skulle klara av något närmare sanningen, längre bort från utopin.

Dystopiromaner är ändå de som förmår fängsla mig i högst grad, och även om jag har svårt för filmatiseringen av 1984 är den nya vågens bidrag i form av Alphaville och Fahrenheit 451 i sina filmversioner något av det bästa som tillskrivits genren. Jag gillar verkligen det paradoxala i att de bästa dystopierna i själva verket är utopier och att det först är när det uppstår en spricka i systemet, när en kugge saknas, som det förvandlas till något hemskt. När en människa upptäcker något som inte är medräknat i välfärdens noggranna kalkyl, och börjar avvika från sin rutin. Det är först när en människa har referenser som den kan värdera vardagen.

Vid 451 grader Fahrenheit fattar papper eld. I Truffauts nära framtidsskildring där statens strävan efter ett litteraturlöst samhälle leder genom bokbål blir temperaturen central. När anslaget rullar helt utan text, där regissör, skådespelare och manusförfattare presenteras vokalt, introduceras vi blygsamt för en värld i avsaknad skriftspråk. Konceptet känns inte innovativt på det vis det gjorde i Une histoire d’eau, men det sammanhang det placeras i här är genialiskt.

I en litteraturgles stad av gropiusbetong utan puts lever brandmannen Montag, hans arbetsuppgift är att bränna böcker som hittats vid husrannsakningar initierade av ett angiverisystem. På måndagar bränner de Miller, tisdagar Tolstoj, onsdagar Walt Whitman. Fredagar Faulkner, lördagar och söndagar, Schopenhauer respektive Sartre. Han har aldrig upplevt litteratur och hans inställning till företeelsen är oförstående, böcker gör människor ledsna och läsandet är i sig självdestruktivt. Till den dagen han snubblar över David Copperfield och börjar leva.

Hans liv slits mellan yrkets krav att förstöra det skrivna ordet, och sin egen inre önskan om att släppa litteraturen fri. Samtidigt som det slits mellan hans hustru som står för den moderna portionsförpackade hemmafrun, och den litteraturliberala kvinnan han möter på väg hem från jobbet. Motsättningarna bygger en destruktivitet som visualiseras i de brinnande böckerna.

Det finns något mycket symboliskt, ändå vackert, i en bok som brinner. Truffaut låter omslagen slukas av lågorna, får bröderna Karamazov att skiljas av flammor, kväver sin älskade filmtidning Cahiers du Cinéma i rök. Detaljerna är fantastiska, och det växer något djupt visuellt poetiskt ur fotot som formar en bild av en värld fördummad av skräpkultur på ett vis som får Bourdieus Om Televisionen att verka resonabel. För Truffaut blev det hans första film i färg, fotografen Nicolas Roeg hade vid tiden erfarenhet från ett dussintal filmer och gav i samråd med Truffaut filmen en särskild prägel där de starka röda färgerna kontrasterar betongomgivningen. Den i regel väldigt konventionella Roeg förvandlas tillsammans med Truffaut, och i ett par scener får sjuka idéer fantastiska resultat.

Montag flyr från systemet, till en värld avsides den normala. Där människor fortfarande lever med litteraturen. Som den finaste av kulturgärningar har de lärt sig ett litterärt verk utantill för att när som helst kunna återkalla boken i minnet och recitera den, trots att böckerna för länge sedan är brända. Fotot stannar upp, rör sig långsamt, harmoniserar med naturen. Vinterns första snöflingor faller långsamt från skyn. En äldre man ligger på sin dödsbädd och läser Robert Louis Stevensons ofullbordade Weir of Hermiston för en liten pojke. Han kan boken utantill, och lämnar i stunden över den till en ny generation.
– Han var mer rädd för döden än för något annat. Och han dog precis som han trodde att han skulle göra, samtidigt som vinterns första snöflingor föll, upprepar pojken medan den gamle mannen somnar in.

Och mannen kan inte längre sin bok. Han har blivit den.

Fahrenheit 451

Regi

François Truffaut

Skådespelare

  Alex Scott,
  Anton Diffring,
  Bee Duffell,
  Cyril Cusack,
  Jeremy Spenser,
Julie Christie,
Oskar Werner

Genre

Drama, Science Fiction

Originaltitel

Fahrenheit 451

Premiärdatum

6 September, 1966

Språk

Engelska

Längd

112 minuter

Produktionsår

1966