Familj på väg

En förutsättning för att att en film har varit en positiv upplevelse är om man minns vad den handlade om, vilka skådespelare som var med, och var den utspelade sig. Nu sitter jag här några timmar efter pressvisningen av “Familj på väg” och minns nästan ingenting av handlingen, huvudpersonerna, eller miljön.
Bob jobbar hårt för att försörja sin familj. För att undvika att avskedas går han med på att ställa in den planerade resan med familjen till Hawaii och istället åka till Colorado för att göra en arbetsinsats. Han får idén om att låta hans familj tro att affärsresan till Colorado är en alternativ semester, och delar med sig av sina tankar om den kanske sista familjesemestern med sina barn för sin fru. Som i god tro håller med sin man om att det kanske inte är en så dum idé.

“Familj på väg” är en roadmovie som skulle kunna sluta redan innan den startat. Manuset måste ha tappats bort någonstans på vägen till Colorado, för handlingen tycks i de närmaste vara improviserad. Skådespelartalanger klev inte ombord bussen när den startade, men det var väl tur, för i takt med att de närmar sig sitt mål närmar sig också filmen det klimax som i det närmaste kan liknas vid totalhaveri. Det krävs inte mer än en vindpust för att blåsa hål på den tunna storyn som den här filmen bärs fram av.

Så fort familjen tillryggalagt några mil dyker en ny familj upp. Familjen Gornicke är framåt, sociala och positiva, löjligt positiva, för framåt och jobbigt sociala. Efter upprepade försök att bli av med den efterhängsna familjen som gång på gång tycks hitta dem finner de till slut acceptans hos dem och blir vänner.

Robbin Williams faller och får magplask när han väljer rollen som pappa Bob. Robbin Williams är en bra skådespelare. Men ska han få andrum för sina tallanger krävs en grund att stå på, det har inte den här filmen. Därför blir hans insats inget utöver va de andra skådespelarna lyckats med, ingenting alltså.
Det krävs nattkikare om ens det, för att finna ljusglimtar i årets sämsta roadmovie.