Familjetrippen

Efter nio år av filmrecenserade har jag långsamt börjat acceptera att filmfabriken i väst gör film efter beprövade modeller. Filmbolagen har smarta analytikerteam som sitter och går igenom datapunkter för att ännu bättre förstå vad det är som fungerar.

Från en utomståendes perspektiv har det minst riskfyllda varit att sätta ett gäng ganska sympatiska skådespelare i en galen situation, gärna där de uppträder som en familj. Och gärna där de aldrig svär, aldrig refererar till sex, droger eller rock and roll. Det är enkelt, gemene man får inte rynka på näsan.

Därför borde jag gilla “Familjetrippen”, för det är ett (halvdant) försök att sätta modellerna åt sidan och skapa någonting annat. Men lika svårt som det är för amerikanska filmbolag att ta risker, är det att skapa genuint smart humor. Men någonstans njuter jag ändå av att analytikerteamen uppenbarligen behöver lägga sina pannor i väck när de konstaterar att sex, droger och rock and roll i en familjesituation uppenbarligen kan bli en braksuccé. För här har vi faktiskt en film som sätter en strippa, en knarklangare, en hemlös och en alldeles vanlig pojke i den märkliga situationen där de ska smuggla några hundra kilo droger från Mexiko till USA. Det hade nog kunnat bli ganska kul om man inte fegat ur någonstans på vägen.

Humorn är ofta framtvingad i så uppenbart onaturliga situationer. Trots den naturligt begåvade Jason Sudeikis som familjens patriark finns det aldrig någon rytm i varken dialog eller komik. Men oftast faller det vid de komiskt klumpiga Jennifer Aniston och Emma Roberts som drar ner Sudeikis till en nivå där han tvingas vara en ond, cynisk karaktär som samtidigt ska framstå som en helyllekille. Inte konstigt att det känns falskt.