Publicerad kl 00:00 den 18 Okt 2008

av

Johan Lindqvist

jlindqvist@cine.se


ngmar Bergmans avsked till filmregistolen blev en släktsaga utan like. Efter några år i utlandsexil, återvände han till sist för att berätta ytterligare en historia hämtad från sina barnaår. Men denna gång skulle det inte bli i samma introverta stil som en gång gjort till honom till ett världsnamn, utan mer i släktskap med Fellini ett varmt känslosamt epos. På samma gång ett traumatiskt rotande i hans egen uppväxt med en lutheransk prästfar, som en hyllning till konstnärskapet och de viktiga drivkrafterna som gjorde Bergman till en av de verkligt stora.
Men för en sann filmälskare är självfallet Fanny och Alexander också en helgjuten epilog som knyter samman en hel massa auteurtrådar. Om Bergmans tidigare filmer skapade starka bildkoncentrat där blickar och ansikten statiskt glödgade bioduken, så blev Fanny och Alexander en avsevärt rörligare film. Ibland, som i många av scenerna från julaftonsfirandet, är det snarast en dansant Bergman som bjuder upp. Men det är också en film som utnyttjar Sven Nykvists färgfoto maximalt. När Alexander leker med en lykta och skapar rörliga bilder, är det Nykvist som är lyktan. Hans känsla för ljus- och färgkompositioner är ren magi och förärade honom en av de fyra Oscars filmen kammade hem vid 1983 års gala (även scenografi/dekor, kostym och priset för bästa utländska gick till Fanny och Alexander – därav den svenska film som tagit hem flest statyetter vid glitterspektaklet).

Fanny och Alexander börjar med ett julfirande i Uppsala 1907. Matriarken Helene Ekdahl (Wållgren) har samlat hela släkten för den stora middagen, för de färggranna talen och för dansen kring granen och hela huset. Persongalleriet är omfattande och inkluderar såväl den teatraliska (hela familjen är egentligen en teatersläkt) Gustav Adolf (Kulle) som den skämtsamme Carl (Ahlstedt). Men i centrum står Oskar (Edwall) och hans hustru Emelie (Fröling), samt deras två barn Fanny (Allwin) och Alexander (Guve).

Inte långt efter julfirandet drabbas familjen av en tragedi när Oskar dör av en hjärtattack under repetitionerna av Hamlet. Han skulle naturligtvis spela Hamlets döda far, vilket snart ska genljuda filmen igenom. Efter ett års sorg, uppvaktas Emelie av biskop Vergerus (Malmsjö). När de till sist gifter sig, blir de båda barnen tvungna att flytta in hos biskopen där den tidigare så starka livsglädjen faller ihop som ett korthus. Vergerus tillämpar en ytterst strikt uppfostran i Herrens namn och är inte sen att bestraffa den som i hans ögon syndar. Men likt i Hamlet så återvänder snart den döda fadern och spökar i sonens drömmar. Med de visa orden från den stora konstnären, så finner barnen snart en väg ut ur helvetet.

Fanny och Alexander är en blandning av all den insiktsfullhet och poesi Bergman genom åren har framställt på den vita duken. Den är fullkomligt stilren i skiftningarna mellan den utlevande teaterfamiljen och det karga biskopshemmet. De många karaktärerna och sidohistorierna (speciellt i den director’s cut-version som nu släppts) är – likt den detaljrikedom ett äkta minne återskapar – som ett stort pussel där allt faller på plats. Medan barnens uppväxt är tyngd av hemska motgångar, vägs det ständigt mot den livslust som rinner i deras blod. På så sätt är filmen även ett brandtal för konstens obundna krafter och en känga i röven på en sniken och förljugen religion.

Att just Fanny och Alexander skulle bli hans sista långfilm, är inte sorgligt på något sätt. Det är ett värdigt avsked på en karriär som i registolen började redan 1946 och omfattar några av filmkonstens främsta verk. Men samtidigt som den skiljer sig estetiskt från många av hans tidigare verk, spinner den vidare på de själsliga konflikter som alltid plågat hans karaktärer. De stundtals fruktlösa försöken till förståelse om sig själv och var man kommer ifrån. I Fanny och Alexander blir det för Bergman den ovanliga utgångspunkten i barnens ögon, men blir på så sätt en klarsynt kontrast till hans tidiga Smultronstället om en äldre mans själasökande. Insikten om att barns upptäckter blir fundamentala för ett helt liv har sällan gjorts klarare och på samma gång så ofantligt mångnyanserat än i Bergmans sista film. Behöver man påpeka att något liknande aldrig kommer skapas inom svensk film i fortsättningen?

Fanny och Alexander

Regi

Ingmar Bergman

Skådespelare

Allan Edwall,
Bertil Guve,
Börje Ahlstedt,
Ewa Fröling,
Jan Malmsjö,
Pernilla Allwin

Genre

Drama, Fantasy, Mystik

Originaltitel

Fanny och Alexander

Premiärdatum

17 juni, 1983

Språk

Svenska

Längd

188 minuter

Produktionsår

1982