Farväl Falkenberg

Svensk film har under de senaste åren sett sina blekaste år på länge. Nu ser det dock ut att bli ändring på det. Med sju svenska biopremiärer bara under september månad, och nästan lika många under oktober råder det ingen större tvekan om att svensk film är på frammarsch. “Farväl Falkenberg” är långt ifrån den bästa svenska filmen jag har sett, men ändå ett steg i rätt riktning.
“Farväl Falkenberg” skildrar fem män som har umgåtts som bröder ändå sedan de lärde sig att gå. De är nu runt 25 och har, som titeln antyder, spenderat hela sina liv i Falkenberg – samtidigt börjar de alla fundera på vad de egentligen skulle vilja göra med sina liv. Inte minst börjar de två bästa vännerna David och Holger fundera över sitt förflutna och sin framtid. Och snart börjar de också tänka på om de i framtiden ska stanna kvar i Falkenberg eller inte.

Ser man det från ett positiv synvinkel – utan att leta fel – är “Farväl Falkenberg” något av det bästa som har producerats inom svensk film de senaste åren. Detta är till exempel en av de mest jordnära svenska filmer jag har sett. Allt från konversationerna till personernas agerande känns enormt spontant och äkta, och såväl skådespelarna som manuset får mig att förstummas av dess äkthet. Dessutom är detta en nytänkande film som gärna bjuder på både ett och två skratt, och ska jag vara ärlig så tror jag aldrig att jag har sett en svensk filmproduktion som jag ens kan likna vid denna film.

Ser man det från en mer neutral synvinkel, är detta fortfarande en bra film, men med en hel del tydliga brister. Ett tecken på detta är att det inte går att undvika hur ogenomtänkt stora delar av filmen är. Trots att man har en bra grund i manus och skickliga skådespelare så faller detta till stor del på omotiverad musik och ett jobbigt foto. Dessutom känns det stundtals rörigt och osammanhängande, och det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna när nya karaktärer dyker upp och

Även fast “Farväl Falkenberg” absolut inte är något mästerverk så är det ändå en frisk vind och för hoppningsvis inledningen på en bra svensk filmepok. Och det ska bli riktigt intressant att se vad svensk film mer kan bjuda oss på under de kommande månaderna.