Publicerad kl 00:00 den 20 Jan 2007

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Det finns en tät outtalad definition av boxningsfilmen som subgenre. Skildringar av sporten är sällan ett uttryck för känslorna bakom blodet som följer ett spräckt ögonbryn eller en trasig läpp. Matchen verkar snarare på ett metaforiskt plan som symbol för kampen inom en människa. Tjuren från Bronx är inte en historia om våld och svett i ringen, även om just det är väldigt visuellt. Den handlar i lika hög utsträckning om ett privatliv, precis som Million Dollar Baby egentligen förklarar relationen mellan en fader och hans dotter.
Fat City handlar inte om boxning, och det är kanske den bästa filmen jag sett i genren.

Fotografiet smeker en amerikansk småstad. Alkoholiserade män illustrerar arbetslöshet medan de skrala husen berättar om ekonomisk depression. Billy Tully vankar dåligt koordinerat omkring på sitt rum som en symbol för den amerikanska dekadansen. Han har vaknat lika bakfull som Martin Sheen skulle göra några år senare, men fan, han är inte ens i Saigon. Han var en gång boxare, men började träffa spriten istället för sina motståndare. Han förfaller, precis som staden, och världen, runt omkring honom.

Kris Kristofferson sjunger Help me make it through the night och sätter toner till den känsla John Huston vill förmedla. Det är uppgivet, sorgset, nedstämt. Den gamla träningslokalen står oftast tom. En yngre pojke kommer dit för att lära sig boxas, och för Tully blir han en spegel. En möjlighet att återuppleva sitt liv genom någon annan. De börjar träna tillsammans, Tully för att göra comeback, den yngre killen för att göra debut.

Deras liv flyter isär, de börjar boxas på olika nivåer och träffar kvinnor i olika divisioner. För Tully innebär det sistnämnda en parentes. För den yngre killen en familj. Det går bra för honom.

Efter en tid träffas de igen, de går till ett café men upptäcker att de inte har något att säga varandra. Billy Tully har vunnit en match sedan sist, den yngre några fler. De sitter tysta i minuter. Det är filmens regitekniskt mest intellektuella stund, där man tvingas tänka över och ställa sig själv frågor. Fotot granskar dem och deras omgivning noggrant utan brådska under den tvungna tystnaden. Och där slutar filmen. Som ett tvärsnitt ur en människas liv, utan förståelse för vad som hänt tidigare, utan föraningar om vad som ska komma. Precis som i Kris Kristoffersons låt existerar bara nuet, och det är ganska sorgligt.

Yesterday is dead and gone
And tomorrow’s out of sight
And it’s sad to be alone
Help me make it through the night

Fat City

Regi

John Huston

Skådespelare

  Art Aragon,
  Candy Clark,
  Susan Tyrrell,
Jeff Bridges,
Nicholas Colasanto,
Stacy Keach

Genre

Drama

Originaltitel

Fat City

Premiärdatum

26 juli, 1972

Språk

Engelska

Längd

100 minuter

Produktionsår

1972