Publicerad kl 00:00 den 21 Sep 2005

av

Daniel Donatello

ddonatello@cine.se


”The things you own end up owning you”
Detta citat är sagt av Tyler Durden, spelad av Brad Pitt i filmen ”Fight Club”. Den meningen skulle passa bra in när man beskriver vad denna film spelar för roll i DVDhyllan. När man väl har köpt den kan man inte undgå att kasta glada blickar åt den i hyllan och se den lite när man känner för det. ”Fight Club” är som en drog. En drog som endast håller i två timmar, men som man blir beroende av så fort man tar den första gången.

Våran berättare lever ett förhållandevis tråkigt liv. Han jobbar på ett kontor och gillar att spendera sin fritid genom att beställa hem nya IKEA-möbler. Som en kur mot detta enformiga och tomma liv går han på olika stödgrupper där han kan gråta ur sig sin sorg. Sedan möter han Tyler Durden. En man som är precis det motsatta, både fysiskt och psykiskt. Tyler öppnar upp en helt ny värld för våran namnlösa berättare och får honom att verkligen levat sitt liv. Tillsammans startar de Fight Club, en underjordisk klubb där människor får ut deras frustrationer genom att slå varandra.

David Finchers ”Fight Club” liknar inte någon annan film. Det är ingen film i mängden som passerar förbi. Tvärtom, det är en film som fastnar direkt i hjärnan när man ser den och lockar detta organ till att se den om och om igen. Aldrig förut har jag sett hur man kan blanda in modernt och nästan revolutionärt filmskapande samtidigt med att man har en rejäl portion frågor som ställs till samhället. Tillsammans med många ironiska och sarkastiska repliker följer vi två olika män, och hur de påverkas av världen kring dem. Det är två män som vill förändra världen och leva utanför normerna som har kartlagts.

Det märks att det inte är en vanlig regissör som har gjort filmen. David Fincher, känd från filmer som ”Seven” och ”The Game”, har redan utvecklat en säregen stil i sina filmer, och denna stil har han lagt mycket fokus på här. Han använder sig mycket av långa och snabba kamerarörelser som zoomar in i objekt och sedan slungas iväg tvärsöver ett rum eller en gata. Det smutsiga fotot passar in perfekt och bidrar till en känsla av realism, samtidigt som man sitter med en öppen mun under en stor del av filmen. Som grädde på moset är filmen full av oförglömliga repliker. Sarkasmen och ironin går nästan att känna på med handen, och det skildras på ett mycket underhållande sätt genom smarta och kvicka repliker. Det är helt enkelt roligt att titta på ”Fight Club”.

Brad Pitt, Edward Norton och Helena Bonham Carter toppar deras karriärer i och med ”Fight Club”. De har varsin intressant och färgstark karaktär, synnerligen Brad Pitts kaxiga Tyler Durden, som är en person man gärna strävar efter att bli i filmen. Just strävan att bli någon annan är en sak som tas upp i filmen, samtidigt som den slänger ut sig pikar mot dagens konsumtionssamhälle samt den materialism som vi är beroende av. ”Fight Club” briljerar på många aspekter, men vad som jag uppskattar mycket är att den inte försöker att övertala tittaren på något sätt. Den tar varken ställning eller argumenterar, utan lämnar frågan öppen till oss att själva bestämma vad vi tycker. Att filmen ger oss det ansvaret är både lyftande och smart. Sen att detta görs med en utmärkt svart humor gör inte saken sämre precis.

Man kan se ”Fight Club” på olika sätt. För varje gång man ser om den hittar man nya saker och detaljer som regissören har lagt ut på ett smart sätt. Detta gör att varje gång man ser den är det en helt ny upplevelse. Antingen kan man bara luta sig tillbaka och njuta av de klockrena replikerna som växlas genom hela filmen, eller så kan man fokusera på en analysering av filmens tunga budskap. Vilket sätt man än väljer att titta på Fight Club så når man fram till samma resultat. En smart, tänkvärd och mycket bra film.

Fight Club

Regi

David Fincher

Skådespelare

Brad Pitt,
Edward Norton,
Helena Bonham Carter

Genre

Drama

Originaltitel

Fight Club

Premiärdatum

25 december, 1999

Språk

Engelska

Längd

139 minuter

Produktionsår

1999