Fighting

Efter “The Wrester”, innan “The Fighter” – här är “Fighting”. Trenden att göra dramer av actionmaterial fortsätter, en utveckling av “Rocky” där man tar vara på känslorna och gaturomantiken runtomkring. Dito Montiel imponerande med insiktsfulla 80-talsskildringen av Queens i “A Guide to Recognizing Your Saints”. Redan där fanns en råhet som nu fördjupas, men också våldtas av sentimentala bovar med filmstölder i ryggsäcken.
Montiel är en filmare med rötter i hip hop-kulturen. En homage till stadens gatukonst och en ljudbild dekorerad med beats och originallåtar som samplats i kända raplåtar. Mitt i denna stadshyllning uppenbarar sig Shawn (Tatum), en naiv pojke fast i en köttkvarns kropp. Genom fifflaren Harvey (Howard) blir han rekryterad till den illegala fightscenen, där rika män satsar stora belopp för att se unga män misshandla varandra på undangömda bakgator.

Ett försök till poetisk bagageluckerealism, men så överdrivet urbant att människor dyker upp från ingenstans och utför le parkourstunts, till ett dialekteko som får Woody Allen att låta norrländsk. Det kärleksfulla från debutfilmen är här som bortblåst. Montiel skildrar Bronx och Brooklyn som smutsiga sagodekorer där Walter Hill skulle trivas, bland cholas och do-rags. Enda starka karaktären finns i Zulay (Henao), den ensamstående modern som håller Shawns fingrar i styr och ser på när männen exploateras som boskap.

Det vore intressant om han vågat göra verklighetsanspråk och hoppat in med huvudet före, som Aronofsky i sin kärleksfulla skildring av anabola wrestlingscenen. Istället en stadshyllning, av en man som så uppenbart imponeras av egna hemmet och känner sig helt bekväm med att göra ostig 80-talspastich av egna kvarteren. Montiel borde låta pojkarna kyla sina knogar och istället slå fram en skvätt originalitet på skrivmaskinen.