Fjorton suger

En film skall regisseras av en regissör, ett företag skall ledas av en chef och i ett fotbollslag skall en tränare ha det sista ordet. I samtliga fall skall givetvis denna ha rådgivare och andra personer som chefen kan bolla sina idéer med. Att fyra stycken regissörer skall regissera en film känns dock helt fel.
Emma (Elin Ahlberg) är fjortistjejen som på en fest blir allt för full och tuppar av i ett rum. Där blir hon utnyttjad av hennes storebrors kompis. Emma berättar inte för någon om vad som har hänt men hennes bror börjar misstänka att något är fel. Då Emma träffar skejtaren Aron (Andreas Karoliussen) tar filmen en ny vändning och blir en söt kärlekshistoria istället för att bli en historia om en ung tjejs kamp om heder. Hedern får Emmas bror sköta istället.

Från början tillslut känns “Fjorton suger” som en dokumentärliknande skolfilm. Några kompisar har ringt runt lite, fått låna några kameror av mamma och pappa, och någons storebror kanske kan något häftigt redigeringsprogram. Allt är så amatörmässigt skapat att man bara vill blunda. Jag undrar egentligen vad de fyra regissörerna gjorde på inspelningarna, någon kanske lagade mat och fick titulera sig som regissör, allt för att dra uppmärksamhet till det säregna projektet? Skådespelarna, om vi kan kalla dem så, verkar ha fått mer personregi än att de blivit ombedda att mer eller mindre vara sig själva. Det kanske det som var meningen? Ingen skulle vara skådespelare, alla skulle bara vara sig själva under sommarlovet, dricka sig fulla och göra en massa idiotiska saker. Enligt pressmaterialet som distributören Sonet Film tillhandhåller improviserades det mesta under tiden, inspelningsplatser hittades samma dag och man jobbade utan storyboard. Med dessa metoder gör man inte en biofilm som publik skall betala för. I bästa fall visas dylika filmer upp i skolans aula, eller på någon kompis dator.