Flightplan

Flygplan är i nuläget något mycket osäkert i vårt samhälle. Vi förknippar det med stress, ångest, rädsla och spänning. I synnerhet efter alla flygkrascher som sker samt attacken mot World Trace Center för några år sedan. Därför är det fullt förståeligt och taktiskt att lägga in en thriller i en flyplansmiljö. Det är en bra plats för en thriller och frågan blir därför: klarar filmen av att göra något av det smarta konceptet?
Kylie Pratt är en medelålderskvinna som tar flyget från Berlin för att åka hem till New York tillsammans med sin sexåriga dotter. Under flygresan försvinner dottern och Kyle inleder sökandet efter henne. Personalen på flygplanet har bevis på att dottern aldrig var på planet från första början, vilket påverkar Kylie psykologiskt. Samtidigt som hon använder sig av desperata försök för att leta reda på dottern, måste hon samtidigt brottas med tanken att det kanske är hennes psyke som är instabilt. Hon har endast sig själv att lita på och inga hinder kan stå i vägen för sökandet av dottern.

När våra två huvudkaraktärer stiger på flygplanet får man den regelbundna känslan av nervositet och stress på grund av alla som rör sig och har bråttom till sina platser. Vad som gör filmen intressant är att både personalen samt resenärerna är emot Kyle när hon påstår att dottern saknas. Hon blir isolerad från de andra människorna och har inte en aning om vad som försiggår. Upplägget känns igen från valfri bok skriven av Franz Kafka, och jag uppskattar verkligen upplägget.

Jodie Foster gör en roll som liknar den som hon gjorde i David Finchers “Panic Room”. Där hon också spelar en mamma som måste beskydda sin dotter. Jag har aldrig tyckt att Foster sticker ut som skådespelerska, och “Flightplan” är inget undantag. Fosters enda undantag var som ung flicka i klassikern “Taxi Driver”. Hon lyckas med att skildra paranoian och skräcken på ett ganska övertygande sätt, men parallellt med detta blir man inte särskilt imponerad av hennes skådespeleri. Däremot måste jag slå ett slag för Peter Saarsgard, som även gjorde en bra roll i “Garden State”. Hans lugna röst och uttryckslösa ansikte passar bra för rollen som han spelar. Det är positivt med en intressant biroll i en film som annars består av stela skådespelarprestationer.

Första timman är intensiv och spännande. Att “plötsliga” vändningar i handlingen ska dyka upp går inte att undvika i denna typ av film. Men i dessa vändningar finns ett stort problem. Man förutsåg dem en halvtimme innan de visas och hela överraskningskänslan som dessa “twists” ska ge tittaren försvinner totalt. De kommer inte som en överraskning och när allt kommer till kritan känns de onödiga. Filmen artar sig till en intensiv thriller, som varken är bra eller dålig. Man skildrar ångest och förtvivlan på ett trovärdigt sätt i och med Jodie Fosters karaktär, men trots detta faller mycket av filmen på det tunna manuset. Man har inte lyckas få ett bra slut på en lovande idé och det är väldigt synd. Efter halvtid känns filmen plötsligt inte lika engagerande och man tappar intresset.

“Flightplan” är en psykologisk thriller med en blandning av inslag från både Hitchcock och Kafka. Vad som började bra och intressant kan inte knytas ihop på ett lika bra sätt. “Flightplan” har en smart idé som har alla förutsättningar att lyckas, dock kan man inte förvalta det på ett övertygande sätt mot slutet.