Förälskad i Rom

När Woody Allen gör sin sämsta film på många år är det på grund av hans egen kvantitetsteori som jag förlåter honom. För Woody Allen är snart 77 år gammal, och gör ändå fortfarande en film per år. Woody menar att, gör han en film per år, kommer förhoppningsvis en del av dem bli bra. Det räcker med att var sjunde, eller var åttonde är bra för att han ska samla på sig en katalog med tio mästerverk.
Men “Förälskad i Rom” är inget mästerverk. Det är ett ibland generande försök att sälja Rom till amerikanska turister, slarvigt inpackad med produktplacering på hur man tar sig dit, vad man äter och dricker, hur man tar sig fram och vad man kan göra. “Förälskad i Rom” väver ihop ett gäng historier med både italienska och amerikanska skådespelare. Två historier fungerar, den ena så väl att den kanske fungerat som en egen film. Men bara en kortfilm.

Roberto Benigni spelar mer eller mindre sig själv i rollen som medelklassitalienaren som över en natt blir en nationell sensation. Ingen vet varför, men som på en given signal vill alla ta del av hans liv. Fotograferna står utanför hans hus, tv-kameror följer varje fotsteg och kvinnorna kan inte hejda sig i hans närhet. Med den historien lyckas Allen både utnyttja Benignis unika komik och lämna en egen kommentar om kändiskulturens dominans i våra liv. Allt som allt får Benignis historia kanske 20 minuter av filmens totala speltid, alldeles lagom. Men med de andra tre historierna faller den bort i glömskan och blir bara en del av ett annars misslyckat hantverk.