Förortsungar

Föräldralösa Amina landade i Sverige för tre år sedan. När hennes morfar plötsligt avlider står Amina själv – utan uppehållstillstånd eller en riktig familj. Men strax innan morfadern somnade in har Jesper tillfälligt gömt de båda hos den piercade och tatuerade hårdrockaren Johan. “Är det lugnt eller”, frågar Johan, varpå Jesper svarar “det är ju inte olagligt att gömma flyktingar”. Amina fasar över att hamna i en fosterfamilj och ber socialtjänsten att Johan ska bli hennes far. I samma trappuppgång som Amina bor den vilda Mirre och tillsammans börjar de kämpa för att Amina ska få stanna i Sverige och hos Johan.
“Förortsungar” är en remake på en remake. Det låter spännande, va? Manusförfattaren Ylva Gustavsson menar att hon länge drömt att få göra en uppdaterad version på “Rännstensungar” från 1974 (som i sin tur är en remake på “Rännstensungar” från 1944). Nu har visserligen historien flyttats till nutid och tacklas med dagens samhällsproblem. Men på den fronten lyckas inte “Förortsungar” (inte på några andra fronter heller). Man lyckas aldrig säga någonting om dagens samhälle, dess problem och hur de ska lösas. Regissörerna belyser aldrig problemen med uppehållstillstånd, flyktingar och förorter. Det är synd att inte man tar till vara på chansen att säga någonting, och att man istället skrivit in en rad märkligt placerade musikaliska nummer som aldrig känns särskilt spontana eller genuina. Försöker “Förortsungar” möjligtvis vara en svensk “Rent”? I så fall är det ett halvdant försök.

Barn på film är alltid mognare än är i verkligheten. Det är ett långdraget problem. Frågan är var gränsen ska gå. Ska lågstadieelever entusiastiskt springa upp på socialtjänstens kontor och ställa frågor om både det ena och det andra? Eller ska de vara hemma på gården och busa med sina grannar? Finns det någon gräns överhuvudtaget? Det beror naturligtvis på. Men i “Förortsungar” har det gått lite för långt. Och det är synd. Amina och Mirre tänker helt enkelt lite för moget för att deras karaktärer överhuvudtaget ska bli trovärdiga, och med detta faller resten av filmen.

“Förortsungar” driver aldrig framåt, utan står ständigt och trampar på första rutan, frustrerad över att inte lyckas komma framåt. “När man läser en bok kan man alltid slå igen den om man misstänker att det kommer att sluta dåligt”, säger Amina till Johan. “Förortsungar” behöver ni inte ens öppna.