Frankenstein

När Frankenstein släpptes i depressionens USA år 1931 inleddes filmen med en scen där en välklädd herre hälsar publiken välkommen och varnar känsliga tittare för ett chockerande och skrämmande innehåll. Scenen var inte planerad från början och gjordes i syftet att bemöta kritiken från religiösa grupper som protesterade mot filmens grundtema: Att leka Gud. Presentatören avslutar genom att ge folk med svaga nerver chansen att lämna biosalongen, men jag sitter kvar, tämligen opåverkad. Jag hade nämligen sett Eli Roths tortyrfilm Hostel två dagar innan.
Filmen är baserad på historien om Frankensteins monster som skrevs 1816 av den unga författarinnan Mary Wollstonecraft Shelley. Efter framgångsrika experiment med elektricitet antar den unge forskaren Henry Frankenstein (Colin Clive) en uppgift värdig en gud. Han bestämmer sig för att skapa ett liv. Besatt av sin uppgift skapar Frankenstein en kropp av likdelar och väcker den till liv i en av filmhistoriens mest berömda scener. Monstret, spelat av Boris Karloff i sin mest berömda filmroll, gör snart uppror mot sin herre och flyr, till den närbelägna byns förfäran.

Tiden har satt sina spår, och Frankenstein är naturligtvis inte längre det skrämmande mästerverk den en gång var. Helt ärligt så förstår jag inte hur någon har kunnat uppfatta det här som läskigt. Under filmens ringa 67 minuter används inte en enda av de mest grundläggande skräckfilmstrick vi ser i dagens utbud av Hollywood-remakes på japanska filmer om små flickor som mördar och skrattar elakt. Det finns inte heller något blod, och filmens regissör (James Whales) har därmed helt enkelt givit Karloff det fulla ansvaret att göra filmen läskig. Lyckas han? Nej, han skrämmer inte mig, men med tanke på det rykte han har fått för sin roll gjorde han definitivt ett skrämmande intryck på 30-talets publik. Det märks också att tiden har satt sin spår när det i vissa fall blir pinsamt uppenbart att filmen är gjord med dåliga kulisser i bakgrunden.

Det är svårt att bedöma skådespelarinsatserna i en så här pass gammal film. Karloff gör utan tvekan en intressant tolkning av monstret, men nu idag är det svårt att låta bli att skratta när han utstöter ett svagt och nästan komiskt morrande i det berömda mötet mellan monstret och Frankensteins brud. Övriga skådespelare gör varierande insatser och blandar stela repliker med inlevelsefyllda monologer. Mot slutet av filmen märks det dessutom att manuset är fyllt av nödlösningar och i vissa fall helt omotiverade och obegripliga repliker som endast finns där för att föra fram handlingen.

Den stora analysfrågan som har diskuterats av filmhistoriker sedan Frankenstein släpptes år 1931 är naturligtvis om monstret är ond eller inte. Själv tycker jag det, och jag stödjer mitt påstående med att monstret faktiskt gör sig skyldig till ett flertal allvarliga våldsbrott under filmens gång. Frankenstein är verkligen en bra film för den som gillar att gå in på djupet och är väl sevärd bara för att det finns så mycket att reflektera över. Det är en odödlig klassiker som visar hur stora skillnaderna är mellan dagens och gårdagens filmer.