Freedomland

Regissören Joe Roth har storverk som “Revenge of the Nerds II: Nerds in Paradise” i sin meritlista som regissör. Han har också producerat en lång rad något mer namnkunniga filmer. “Freedomland” antyder att han förmodligen borde hålla sig till producentrollen.
En chockad och förvirrad kvinna kommer in på akuten med skärsår i händerna och säger att hon varit med om en bilkapning. När polisen Lorenzo (Samuel L. Jackson) anländer berättar hon också att hennes fyraåriga son fanns i bilen när tjuven körde iväg med den. Kapningen skedde i ett slumområde där hon arbetade som förskollärare och polisen börjar genast spärra av området och gripa misstänkta. Något som spär på de rasmotsättningar som redan funnits mellan slumområdets svarta invånare och grannområdets vita arbetarklassinvånare.

Det är säkerligen är en lovvärd sak Joe Roth försöker sig på här. Å ena sidan vill han göra en historia om en kvinna som råkar ut för en personlig tragedi, å andra sidan visa hur kontraproduktiva rasmotsättningar är. Men det som slår mig redan efter tio minuter, en känsla som håller sig kvar ända till filmen är slut, är att det måste finnas hundratals bättre sätt att göra det på. Det är långdragna scener, kameraåkningar, snyftanden som ekar och märkligt sentimental och dramatisk musik. Snart blir det tröttsamt och strax därefter plågsamt. Det här är nämligen en film som aldrig tycks ta slut, varje gång bilden svartnar hoppas man att det ska vara för gott men istället kommer ytterligare en utdragen scen.

Samuel L. Jackson är en kompetent skådespelare och Julianne Moore en briljant skådespelerska med rätt material. Men här får de båda så otroligt lite intressant att arbeta med. Replikerna är klyschiga och Julianne Moore tycks allt oftare placeras i hysteriska snyftar-roller. Personligen påminns jag om hennes prestation i förra årets “The Forgotten” (producerad av ingen mindre än just Joe Roth) där Moore också spelade ett snyftande vrak som spenderade hela filmen med att böla över borttappade barn. “Freedomland” har onekligen tekniska kvaliteter och är inte genomusel. Men det är en uppvisning i sentimentalt ältande blandat med en tveksam social kommentar och det blir varken tankeväckande eller gripande.