Frozen River

Årets bronshästvinnare är regisserad av en kvinnlig debutant, som på blygsam miljondollarbudget riktat kameran mot ett för biopubliken okänt USA. Det rör sig om vitt slödder och husvagnskultur, men långt bort från söderns republikaner i cowboyhattar. Istället har nålen satts högre upp vid utkanten av ett iskallt New York.
Rays spelberoende make har just flytt med familjebesparningarna och lämnat henne hemma med ofärdigt hus, räkningar och två söner. Hon vägrar ge upp hoppet och besöker spelhallen på indianreservatet, väl där finner hon familjens bil som övergetts innan flykten till Las Vegas. Hon hamnar i tvist med indiankvinnan Lila, även hon desperat efter pengar. Tillsammans rullar de försiktigt över istäcket till Kanada, tur och retur, med flyktingar som trängs i bagageluckan.

“Frozen River” är en liten historia om ett stort problem. Vi lär känna den kämpande, ensamstående mamman och låter oss följa med i hennes moraliska övertramp för familjens överlevnad. Samtliga skådespelare bidrar till den fantastiska realismen, där människor inte är enfärgade extremfall utan bara vanliga medelklassare som gått vilse någonstans i den vardagstråkiga gråzonen. Ray är en stark kvinnokaraktär som ställer sig över de lagar och normer som knuffat in henne i det hörn hon befinner sig, men samtidigt ställs frågan om man har rätt att skylla allt på samhället.

En mogen berättelse att debutera med, som trots det fula, digitala yttre skvallrar om ett kompetent hantverk. Skådespelarregin är fulländad, men samtidigt är spelrummet så begränsat att annat vore ett misslyckande. Några lösa partier borde ha komprimerats i skrivmaskinen och stundtals höjs ribban utan att Courtney Hunt riktigt orkar följa upp spänningen. En bra film, men bronshästvinsten påminner ändå om hur sorgligt utbudet var på årets filmfestival.