Publicerad kl 00:00 den 22 Jun 2008

av

Robert Larsson

rlarsson@cine.se


1997 gjorde ”Funny Games” av Michael Haneke succé. Tio år senare har Haneke gjort om sin film, men denna gång bytt ut tyskan, franskan och italienskan mot engelskan. Och för oss som missade originalfilmen är det bara att tacka och ta emot att Haneke valde att göra sin film för en bredare publik.
Haneke siktar in den amerikanska publiken med sin våldsamma och ytterst grymma ”Funny Games”. Filmen har hela tiden taggarna utåt och Haneke lyckas svetsa fast flera minnesvärda scener på näthinnan. På det psykologiska planet lägger han ribban högt och demonstrerar en realism av sällan skådat slag. Storyn, som kretsar kring en välbärgad familj som blir utsatta för en mördande lek av en elak duo, är i all sin enkelhet ytterst effektiv eftersom hotbilden går att identifiera sig med. Den trygga medelklassen som drabbas av förmodat rika slynglar som leker med döden för deras egen underhållning är ett scenario som inte är särskilt långt ifrån verkligheten. Trots en okomplicerad handling är utförandet desto mer nagelbitande och smart utfört.

”Funny Games” hade dock inte varit mycket utan de exceptionellt duktiga skådespelarna. Alla inblandade levererar knivskarpa prestationer i långa och krävande scener. Naomi Watts och Tim Roth är bra karaktärsskådespelare och med små gester och sorgset minspel är de ytterst övertygande. Den riktiga stjärnan i det roliga spelet är dock Michael Pitt som är riktigt genuint läskig som galningen Paul. Hans välpolerade yttre och känsla för vett och etikett bakom en galen fasad blir ett skräckinjagande porträtt. Han höjer aldrig rösten, är trevlig och blir knappt arg en enda gång vilket skapar en riktigt olustig känsla när han utan att blinka genomför sina sjuka handlingar med sin kompanjon.

”Funny Games” saknar ljusglimtar. Det finns ingen ofrivillig humor som sipprar in för att lätta upp en svår film, och när det dyker upp en känsla av hopp spolar Haneke bokstavligt talat tillbaka filmen och doppar den i allt mörkare nyanser för att sedan lämna mig med en obeskrivlig känsla av bottenlös tomhet. ”Funny Games” är nog inte för alla och kan säkerligen vara frustrerande och jobbig för många, men jag blev positivt överraskad av en väl utförd rysare och kommer att tänka på den ett bra tag framöver.
Haneke har ett par tricks i bakfickan för att få oss skakade och berörda. Han vaggar in publiken lugnt och stilla till en situation som är hopplös. Mycket av det grymma våldet visas utanför kameran och låter vår fantasi sätta gränserna. Detta är effektivt och tillför en isande känsla av obehag. Han raderar även gränsen mellan fiktion och verklighet och låter åskådaren bli delaktig när han bryter den fjärde väggen med jämna mellanrum. I en film som ”Funny Games” blir det också en lyckoträff och situationen blir mer påtaglig. Budskapet om underhållningsvåld blir även det tydligare i dessa scener. Han väljer även att strippa filmen nästan helt på musik och avsaknaden av ett soundtrack förgyller den redan grymma tonen. Det är bara vid ett par tillfällen som det uppstår musik och den är inte särskilt ljuv då det spelas någon form av olyssningsbar dödsmetall.

Funny Games

Regi

Michael Haneke

Skådespelare

Boyd Gaines,
Brady Corbet,
Devon Gearhart,
Michael Pitt,
Naomi Watts,
Siobhan Fallon,
Tim Roth

Genre

Brott, Skräck, Thriller

Originaltitel

Funny Games

Premiärdatum

14 mars, 2008

Språk

Engelska

Längd

111 minuter

Produktionsår

2008