Ghost Rider

Nicolas Cage har sålt sin själ till djävulen. I dubbel bemärkelse. Som motorcykelkungen Johnny Blaze ingår han ett blodskontrakt med självaste satan, Mefistoteles, för att rädda sin cancersjuke far, i den övernaturliga actionrullen “Ghost Rider”. På nätterna förvandlas han till ett brinnande skelett med superkrafter. Blaze uppdrag är att bekämpa ondska och hindra Mefistoteles son Blackheart från att lägga beslag på det magiska San Venganza-kontraktet som kommer innebära ett helvete på jorden.
Hur Nicolas Cage frivilligt kunde skriva på ett kontrakt att medverka i Mark Steven Johnsons banala effektkalas à 120 miljoner dollar förblir en gåta. Läste Cage överhuvudtaget manuset? Spökerierna och andarna är som hämtade från ett Scooby Doo-avsnitt och är ungefär lika skrämmande. Idén att låta superhjältens far dö under dennes barndom tycks vara en uttjatad trend i seriebaserade filmer. Sedan finns en klyschig romans inblandad förstås. Ett desperat försök att varva de dataspelsartificiella actionscenerna med dramatik och ställa hjälten inför det klassiska dilemmat att rädda världen eller tjejen.

Motorcykelfetishister kommer att få sitt lystmäte i det livsfarliga stuntnummer där Blaze flyger över en fotbollsarena, med ett halvdussin helikoptrar på marken. Häftiga stunts är dessvärre filmens enda behållning tillsammans med Sam Elliotts gravvårdande cowboy-karaktär, en roll identisk med den berättare han spelade i “Big Lebowski”. Till skillnad från lyckade serieöverföringar såsom “X-Men” och “Batman Begins” bryr jag mig inte om huvudpersonernas öden, på grund av den tunna karaktärsutvecklingen. Wes Bentley är likblek och själlös som djävulens son, bokstavligen talat. Johnnys jellybeandrickande ur martiniglas och ständiga lyssnande på The Carpenters är charmiga egenskaper, men Cage spelar över i huvudrollen, inte minst när han försöker återvinna sin barndomskärleks hjärta.

Låt oss hoppas att “Ghost Rider” inte banar väg för ondskefulla uppföljare och Johnny Blaze-actionfigurer på leksakshyllorna.