Gisslan

Hollywood, Hollywood, Hollywood. Att kategorisera filmer efter var och hur dem är gjorda borde inte vara något vi lägger så stor vikt vid. Men när en film fullständigt skriker Hollywood kan man bara inte låta bli. Det finns filmer som “Sideways” som på ett diskret och skickligt sätt behandlar att det är en Hollywood-film. Sedan finns det tyvärr också filmer som “Gisslan” som vill klargöra filmens Hollywood-bakgrund så tydligt att det nästan blir löjligt.
Jeff Talley (Bruce Willis) är en riktig hårding på utsidan, men bakom sitt pansarhårda yttre döljer sig en ganska mjuk människa som inte är så känslokall som han kan verka. Jeff har trappat ned på sitt arbete och jobbar numera som polischef i ett litet distrikt någonstans i Amerika. När han snart får ett gisslandrama att ta hand om och på köpet lyckas få sin familj kidnappad så vänder Talleys liv från att vara på topp till att rasa till den lägsta bottnen.

Från det att första bildrutan visas upp så bjuder “Gisslan” på en intensivitet och ett tempo som jag sällan tidigare har skådat. Detta ser jag dock inte endast från en positiv vinkel. Ofta blir det lite för mycket, det är mycket musik för att trigga upp spänningen och dessutom en del andra effekter för att höja pulsen i publiken. “Gisslan” har emellertid sina stunder då den har tid att vara riktigt känslosam också, men det ligger hela tiden på strecket till att bli för mycket och ett par gånger slår det över och lyckas inte få önskad effekt. Trots detta kan jag tänka mig att näthinnorna på de känsligaste personerna kan få svårt att hållas helt torra filmen igenom. Om de som gjort “Gisslan” hade vågat lite mer tror jag att betyget hade kunnat bli betydligt högre, man leker med kameravinklar och kameraarbetet är faktiskt det enda i denna filmen som är riktigt bra. Om man hade “lekt” lika mycket med resten av produktionen hade det blivit en helt annan film, och det tror jag inte skulle påverka den negativt.

“Gisslan” är en medelmåttig thriller som har stunder när den är riktigt bra och ganska spännande, men ofta går den ett steg för långt. Och så är det ju alldeles för mycket Hollywood över det hela.