Goal! 2: Living the Dream

“Goal”-franchisen rullar vidare. Den andra filmen (av tre) är en lång plåga med produktplacering, stumma cameos och en förvrängd bild av fotbollsvärlden.
I “Goal 2: Living the Dream” har den talangfulle fotbollsspelaren Santiago Munez bytt klubb. Han har bytt kalla vindar i nordöstra England mot varma vindar i Madrid. I Madrid ställs Santiago inför nya utmaningar, både på och utanför planen.

I Real Madrid möter Santiago några av världens största fotbollspelare, men av de spelare som tillhörde Madrid då är det bara en bråkdel kvar i dag. Zinedine Zidane, Tomas Gravesen, David Beckham, Roberto Carlos, Jonathan Woodgate och Michael Owen är alla utbytta, men likväl springer de runt och ser glada ut. Det mest intressanta är att samtliga stjärnor är stumma robotar som aldrig yttrar ett ord eller en suck. De bara ler.

Filmprojektet, som med hjälp av Fifa och en stor sportskotillverkare, var från början påtänkt för att skapa intresse kring fotboll i Nordamerika. Ironiskt nog är det ingen som ville se den första filmen och än färre kommer vilja se den andra. Problemet är att man skapar en mytbild kring fotbollen. Övergångar, presskonferenser, agenter, omklädningsrum, matchsituationer, regler, resor, och så vidare är felporträtterade, och frågan är om man har lyckats göra någonting autentiskt?

Vad som är filmens enda styrka är studien av den nyrike Santiago, där lockelser utanför förhållandet och fotbollen ibland tar över. Men även när man väljer att lägga fokus på någonting annat än fotbollen trummar den eviga produktplaceringen på i oavbruten takt – vilket i sig gör filmen omöjlig att ta på allvar.

“Goal 2” misslyckas monumentalt på varje punkt. Det hade lika gärna kunnat vara en robot som regisserat och sorgligast av allt – om ett år kommer den tredje filmen