Good Bye Lenin

Tysk film tillhör inte vanligheterna på svenska biografer, i alla fall inte filmer utan folk i ridbyxor med hakkors på armarna. Goodbye Lenin är dock en sådan film, en film som dessutom redan rosats av kritiker och blivit någon av en publiksuccé.
Året är 1989 i Östberlin och den unge Alex är ute på gatorna och protesterar mot den östtyska regimen tillsammans med andra missnöjda ungdomar. Hans mor är politiskt aktiv kommunist och chocken hon får när hon ser Alex bland demonstranterna ger henne ett anfall som gör att hon hamnar i koma. När hon vaknar upp 1990 har muren fallit och Europa förändrats. Alex är rädd att hans mor inte kan hantera förändringen och återskapar därför DDR i familjens lägenhet för att hålla skenet uppe.

Det händer inte särskilt ofta, men det finns vissa tillfällen när en komedi lyckas beröra på flera plan samtidigt som den fortfarande är genuint rolig. Goodbye Lenin är en varm film där det är lätt att sympatisera med såväl karaktärerna som deras handlingar även om de ibland försätter sig i svåra situationer. Men bland all humor finns också ett underliggande allvar om en samhällsförändring som inte riktigt blev det alla hoppats på och som lämnar många människor utan en fast punkt i tillvaron. De två elementen humor och allvar balanseras utmärkt i filmen och lämnar plats för både skratt och eftertanke. Bra skådespelare bidrar också till helheten. Jag undrar lite smått hur lång tid det tar innan Daniel Brühl, som här spelar Alex, tar steget till Hollywood.

Trots att den tyska filmindustrin har både bredd, kvalitet och betydligt bättre ekonomi än den svenska är den relativt osynlig i Sverige. Filmer som denna och “Der Untergang” borde kunna ändra på detta. Det här är en feelgood-film i ordets rätta bemärkelse och en upplevelse som rekommenderas.