Gosskören

Gosskören blev felexponerad i Sverige. Över 14 miljoner biobesökare i Frankrike, en Oscarsnominering säger det mesta. Hade Triangelfilm marknadsfört Gosskören på rätt sätt hade detta kunnat bli årets “Amelie”.
Året är 1948 och Clément Mathieu (Gérard Jugnot), en arbetslös musiklärare, får ett jobb på en ungdomsvårdsskola för minderåriga. Han chockas över de hårda rutinerna och speciellt över de extrema men ineffektiva metoder som skolans rektor Rachin (François Berléand) tillämpar. Mathieu bestämmer sig för att förändra elevernas liv genom att låta dem uppleva musikens kraft och magi.

Gosskören är från början till slut en väldigt varm film. Det är känslofullt och rörande. Regissören Christophe Barratier vet vilka ömma punkter han skall trycka på för att locka fram känslor. Många har antydigt att Gosskören inger hopp om livet, jag är beredd att hålla med, framförallt då man ser den osäkre föreståndaren som i hemlighet tränar de ouppfostrade barnen. Man kan skänka och skapa glädje även med de minsta medlen.

Gérard Jugnot gör en prickfri roll, han är så liten, så varm och stämmer exakt överens på den beskrivningen av en man som aldrig vill någon annan illa. I filmen tar han själv på sig skulden för flera av barnens rackartyg, så att de inte skall bli straffade och sålunda missa sångtillfällena.

Gosskören har även sina brister, ibland blir det alltför mycket fokus på sång och glamour. När den stränge rektorn till och med börjar att le tycker jag att det börjar gå för långt. Den berättarröst som skall guida oss genom filmen är också något jag hakar upp mig på. Varför berätta om händelser och saker vi ser och sett? Tydligheten är redan tillräcklig. Det hade varit bättre om man valt bort berättarrösten och låtit publiken få tolka de situationer Barratier bygger upp i bildform.

Att Gosskören utspelar sig på 40-talet är framförallt för att föregå barnpsykologins genombrott och påvisa den cynism som då rådde, och fortfarande råder i flera länder, emot barn. Gosskören rekommenderas varmt.