Goya’s Ghosts

Alla behöver vi inspiration för att skapa. Alla behöver vi en musa i någon form, hur abstrakt den än må uppenbara sig som. Ines är dottern till en förmögen köpman och den enda person som sätter ett leende på hovmålaren och agitatorn Francisco de Goya som var aktiv under den spanska inkvisitionen.
Året är 1792 när den fundamentala och bakåtsträvande kyrkan bestämmer sig för att återgå till gamla anor i jakten på kättare enligt deras mening – vilket i praktiken betyder tortyr i alla dess former och offentlig bålbränning. Goya blir fången i konflikten mellan kyrkan och Ines far när hans dotter kallas till förhör – detta samtidigt som Napoleons arméer närmar sig Spaniens gränser. Vad som hände under den spanska inkvisitionen är en skamfläck för kyrkan, och tyvärr vill filmen inte ge en bredare bild, utan låser sig på enkla förklaringar som borde ha fått mer utrymme.

“Goya’s Ghosts” är i grund och botten ingen dålig film. Men den kunde ha varit så mycket mer. Allting är skapat med respektlös enkelhet och blir sällan djuplodande. Fakta staplas upp som en avig sidodetalj utan ta rejäl hänsyn till den grundläggande historien som bara sakta rullar mot ett logiskt slut. Tyvärr är resan till slutet en vinglig sådan som helt plötsligt hoppar 15 år framåt i tiden där vi finner en nästintill döv Goya som är mer stressad än någonsin.

Stellan Skargård är en för det mesta en strålande Goya. Eller rättare sagt, man får tro att han var något liknande när han levde. En hobbitinspirerad kalufs, pråliga kråsskjortor och det lilla finurliga leendet som döljer sig bakom ett plågat sinne. Natalie Portman som Ines är ojämn och hamnar bäst på sin plats när hon tvingas agera med kroppen och ögonen och inte nödvändigtvis munnen. Den mest lysande prestationen görs dock av Javier Bardem som munken broder Lorenzo. Att utstråla grymhet och ödmjukhet i samma blick är fingertoppskänsla. Kul att nämna är att evige drummeln Randy Quaid dyker upp en i en liten roll som kuvad make tillika kung.

Visst är “Goya’s Ghosts” en smått typisk Milos Forman-film om man dissekerar den ordentligt. Men det är ett bräckligt verk som traskar i en nedåtgående spiral under alldeles för många stunder vilket i slutändan gör att denna film inte kommer klassas som ett av hans storverk. Synd, för en längre speltid och lite mer substans hade kunnat ändra allt det där. Allting handlar om att jag saknar känslan av Milos arbete. Som om han har sovit under hela filmen, fast ändå varit vaken.