Publicerad kl 16:54 den 25 Okt 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


De senaste åren har vi sett filmer som ”Moon” och ”Sunshine”, på nittiotalet hade vi ”Apollo 13” och långt längre tillbaka beundrades ”År 2001 – ett rymdäventyr” och doldisen ”Den tysta flykten”, eller för all del ”Alien”. Filmerna som går att koppla till ”Gravity” är många, men det är aldrig utan att de eventuella kopplingarna i någon mån känns långsökta. Även om den förvaltar ett arv av häpnadsväckande rymdfilmer, så är den inte lik någon annan film jag någonsin har sett.

”Gravity” börjar i rymden. En skyttel med några kvalificerade utvalda har skickats upp för att bland annat serva Hubble-teleskopet, det är här berättelsen börjar. Långt därifrån spränger en missil av misstag en satellit, vilket åsamkar en kedjereaktion av förstörelse och mängder av rymdskrot hamnar i omloppsbana kring jorden. När bitar närmar sig teleskopet och skytteln blir våra hjältar tvungna att avbryta sin operation för att rädda sina liv.

Både i de scener där astronauterna lekfullt flyger omkring och testar rymdjetpacks och de där rymdskrot flyger rakt mot och igenom kameran lyckas 3D-effekten att faktiskt stärka känslan av djup. Det blir väldigt effektfullt, då det får rymden att kännas nästan så nära på oändligt stor som den i verkligheten är. Äntligen har det alltså gjorts en film där 3D-tekniken förstärker upplevelsen snarare än förtar den. Överallt är kolsvart tomrum, med små ljusa prickar långt bort i fjärran. Tystnaden är total, och tyngdlösheten monumental. Det frammanas en väldigt kuslig känsla av utsatthet i den isolerade världsrymden, vilket tangeras ytterligare av de flera minuter långa tagningarna med långsamt svepande kameror. Fotot arbetar lite på samma sätt som i ovan nämnda Kubrick-mästerverk, i detta avseende.

Thriller-elementen i filmen duggar relativt tätt, det finns en oförutsägbarhet som gör att man som åskådare alltid är på sin vakt. I takt med att intrigen fortlöper intensifieras dock även denna, och under filmens andra halva finns knappt tid att hämta andan. Baksidan av denna täta thriller är väl då att gällande andra halva inte längre har samma rymd som den första hade, större delen av berättelsen utspelar sig nu istället i klaustrofobiska miljöer ombord på skyttlar och stationer. Smala tunnlar och rum där det knappt finns utrymme att vända sig om. Det står förvisso som en god kontrast till det obegränsade utrymmet utanför, i vilket man tidigare förde sig, men det saknar även det effektfulla och överrumplande storslagna visuella som filmen inledningsvis hade.

När filmen är över känner jag mig rätt så tom. Spänningsmomenten i ”Gravity” jobbar på en väldigt basal nivå och talar till kroppen snarare än psyket. Många av de filmer jag ser som föregångare var psykologiskt provokativa och tjänade viss glans därigenom. ”Gravity” gör å sin sida aldrig sådana anspråk, utan nöjer sig med att vara en magiskt vacker men i dubbel bemärkelse tyngdlös thriller. Och det ska betonas att jag inte på något sätt missunnar den att vara just det, för upplevelsen var enastående magnifik.

Gravity

Regi

Alfonso Cuarón

Skådespelare

Ed Harris,
George Clooney,
Sandra Bullock

Genre

Science Fiction

Originaltitel

Gravity

Premiärdatum

25 oktober, 2013

Språk

Engelska

Längd

91 minuter

Produktionsår

2013