Green Street Hooligans

Han har haft roller i bland annat “Sin City” och “Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, oavsett hur bra han agerar och tolkar sina karaktärer trodde jag att han alltid skulle uppfattas som Frodo i “Sagan om Ringen”-trilogin, självklart är det Elijah Wood jag menar. Bland sina roller på meritlistan kan han nu addera fotbollshuligan.
Matt Buckner (Elijah Wood) studerar journalistik vid Harvard, två månader innan examen blir han mer eller mindre tvingad till att godta en muta och ta på sig ansvaret för en överträdelse hans rumskamrat gjort. Matt blir relegerad och tar sin tillflykt till London där hans äldre syster Shannon (Claire Forlani) lever tillsammans med sin man Steve (Marc Warren) och deras son. Matt börjar umgås med Steves yngre bror Pete (Charlie Hunnam) som är ledare för West Ham Uniteds huliganfirma. Matt är vilsen och vet inte vad han kan kalla för sitt hem längre, i firman med de sammansvetsade killarna hittar han någonstans att vara, en identitet, ett ställe där han passar in, där nyckelorden är fotboll, våld och lojalitet och mottot är “You stand your ground!”.

“Green Street Hooligans” är skriven och regisserad av Lexi Alexander och är en film jag suktat efter från första gången jag fick höra talas om den. Filmen är välgjord och charmig men framförallt enkel att komma in i. Från den första till den sista scenen är det näst intill en orgie av vackra Londonmiljöer och stämningsfulla platser, vi bjuds på ett vackert foto och en historia som man som den anglofil man är rycks med i och tillåter engagemang hos åskådaren.

När man hör Elijah Woods röst så är det omöjligt att inte associera till “Sagan om Ringen”, men efter en liten stund så är det som bortblåst. Liksom de övriga skådespelarna gör Elijah en mycket bra rolltolkning. Samtliga skådespelare gör ett alldeles fenomenalt jobb. Slagsmålssekvenserna är råa och brutala men framförallt blodiga, precis som vi vill ha dem, ett realistiskt skildrat huliganvåld som påminner mycket om “Fight Club”. Dialogerna tillhör filmens starka sidor, de känns genomtänkta, och framförallt verkliga och ofta förgyllda med humor, kanske beror det på den underbara brittiska slangen, kanske beror det på att det i nästan varje scen finns en eller flera tända cigaretter eller kanske bara det att Lexi verkligen lyckas förmedla känslan av att man är en i gänget.

Självklart finns en baktanke med filmen, och det är att förmedla om hur mycket huliganvåldet kostar ekonomiskt men framförallt fysiskt och psykiskt. Men det förmedlas på ett bekvämt sätt med en lagom tillbakadragen stil, det är ingen pekpinne som talar om dittan och dattan. Antingen tycker man att firmorna och huliganerna är ren idioti eller, som i mitt fall, kan man inte låta bli att förstummas av intresse och förtjusningen inför denna subkultur.

Tillsammans med det klockrena fotot, de underbara dialogerna och rolltolkningarna, de välgjorda slagsmålscenerna och spännande dramat har “Green Street Hooligans” dessutom ett av de bästa soundtracken jag hört. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Lexi Alexander och skådespelarna i denna produktion, man kan sammanfatta det med ett ord, storartat!