Publicerad kl 00:00 den 1 Sep 2005

av

Daniel Donatello

ddonatello@cine.se


”I believe in America”
Med dessa fyra ord introduceras en av världens genom tiderna bästa film. En film som har betytt mycket för filmhistorien och en odödlig klassiker som alltid kommer att ses som något heligt. Det kommer vara svårt att inte överskölja recensionen med superlativ när jag ska försöka att beskriva vad det är som gör ”Gudfadern” till tidernas största klassiker.

Don Vito Corleone är namnet som alla fruktar. Det är namnet som en respekterad och inflytelserik maffiaboss äger. Tillsammans med sin familj, som han placerar före allt, har han byggt upp ett imperium som våndas av många. Vid hans dotters bröllop anländer den yngsta sonen Michael. Efter ett par år i armén har han återvänt och tas emot av familjen Corleones öppna armar. När Vito Corleone utsätts för ett mordförsök måste Michael ta lagen i egna händer och använda det våld som han länge har föraktat. Det våld som har hjälpt gudfadern Vito att få så mycket makt.

Vad ska man säga när man ska recensera filmhistoriens största klassiker någonsin? Orden är svåra att sätta ett finger på, men jag ska göra ett försök. Först och främst vill jag tacka Francis Ford Coppola för att ha gett mig och 6 miljarder andra människor på vår jord, en tidlös film som alltid kommer att benämnas som ”en av de bästa”. Vad som gör ”Gudfadern” så bra är allting, helt enkelt. Alla element som en film ska ha sitter klockrent i denna filmepos, och detta är ett praktexempel. Det är en slags mall som bör följas inom filmskapande. Den bruna tonen i filmens foto höjer stämningen och visar på ett trovärdigt sätt hur det kunde se ut i New York på 30-talet. Till dessa vackra och harmoniska bilder följer en melankolisk melodi, signerad Nino Rota, som fastnar i hjärnan enkelt och bekvämt. Det är en vacker film, men man kan inte endast luta sig tillbaka och njuta av bilderna. Manuset är mycket skarpt och full av överraskningar. Det finns många karaktärer att hålla reda på samtidigt som händelseutvecklingen är mycket komplicerad och briljant.

Skådespeleriet är minst sagt imponerande. Bara en snabb titt på rollistan är tillräckligt för att få munnen att vattnas. Al Pacino, James Caan, Robert Duvall, Sterling Hayden och Marlon Brando, såklart. Marlon Brando var en mycket begåvad och prisad skådespelare under sitt liv. I och med ”Gudfadern” får vi uppleva denna gigants allra bästa prestation då han levererar repliker med en så stor inlevelse och känsla att man är nära på att få tårar i ögonen. Den raspiga, tunga och trötta rösten förtrollar tittaren och varje scen där den flyter fram blir man som paralyserad av dess kraft. Även birollerna sköts utmärkt av varje skådespelare, och alla bidrar till att höja filmens storslagna kvalitet.

”Gudfadern” är klassikern med stort k. Ser man på denna långa film blir man vittne till ett av filmhistoriens bästa manus, skådespelarprestationer och mycket mer. Att titta på ”Gudfadern” är som att komma in i en trans. Det är en värld för sig. En värld som endast riktar sig på en stark, gripande historia om en gangsterboss sista dagar. Denna värld kan besökas gång efter gång, utan att man slutar att förundras över dess skönhet och intellekt.

Gudfadern

Regi

Francis Ford Coppola

Skådespelare

Al Pacino,
Diane Keaton,
Franco Citti,
James Caan,
John Marley,
Marlon Brando,
Richard S. Castellano,
Robert Duvall,
Sterling Hayden

Genre

Brott, Drama

Originaltitel

The Godfather

Premiärdatum

27 september, 1972

Språk

Engelska, Italienska, Latin

Längd

175 minuter

Produktionsår

1972