Publicerad kl 00:00 den 22 Feb 2011

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


266 år efter sin död vänder sig Jonathan Swift i sin grav. En gång i tiden var Gullivers resor satir över samtidens sociala förhållanden. Men när Hollywood för första gången sätter tänderna i detta klassiska verk blir det inte annat än katastrof. Vad gör detta för denna fantastiska berättelses arv?
Även om det i ärlighetens namn bara är en kvasiadaptation av Gullivers resor, är filmversionen inte satir överhuvudtaget. Lilliputland finner därför ingen egentlig funktion. Jack Black hamnar där av en slump när han ska upptäcka Bermudatriangeln. Ja, det är lika yrigt som det låter.

I en roll Black gjort ungefär 15 till 20 gånger tidigare, spelar han en älskvärd förlorare som lever det tråkiga livet i en New York-tidnings postrum. Han plagierar ett resereportage för att imponera på reseredaktören Amanda Peet och vips befinner vi oss i Lilliputland.

Black sätts i en situation där han själv kan skapa reglerna och historia. Han blir snabbt en kombination av ett monster, en kung och en gud. ”Titanic” och ”Star Wars” sätts upp som teater för att illustrera Blacks liv för de vilsna invånarna. Men istället för att kommentera hur makt kan göra den mest godhjärtade till en korrupt människa spinner filmmakarna vidare och låter Black missbruka sin makt i absurdum. Det är en cool grej, liksom.

Precis som sin protagonist är ”Gullivers resor” en dum och långsam film som inte är i närheten av att ha tillräckligt med material för att fylla ut speltidens 85 minuter. Och när påsen väl knyts ihop i slutet kommer berättelsens moral; det är klart en slacker kan bjuda ut den snygga bruden på en date. Dummare än så blir det inte.

Gullivers resor

Regi

Rob Letterman

Skådespelare

Amanda Peet,
Billy Connolly,
Emily Blunt,
Jack Black,
Jason Segel

Genre

Komedi

Originaltitel

Gulliver's Travels

Premiärdatum

25 december, 2010

Språk

Engelska

Längd

85 minuter

Produktionsår

2010