Gustaf 2

Gustaf beskrivs lättast som lat, fet, rapp i käften och med ett näst intill ohälsosamt förhållande till lasagne. Han är tillbaka. Med två års mellanrum från den första filmen är nämnda katt i blickfånget igen.
I uppföljaren visar det sig att det finns en blåblodskopia av Gustaf i England, vid namn Prins. Genom ett virrvarr av tillfälligheter och olika anledningar åker Gustafs husse Jon (Breckin Meyer) till de brittiska öarna för att fria till sin flickvän Liz (Jennifer Love Hewitt). Givetvis smiter Ådi och katten med och givetvis blandas de två katterna ihop. Med en avliden änka som testamenterar sina ägor till den adlige missen med en trumpen lord som är ute efter ägorna för sig själv, är det upplagt för trubbel.

Den här är gjord som en familjefilm, där de även försöker flörta med de äldre tittarna. “När lammen tystnar” legendariska chianti-citat används till exempel. Inte helt oväntat faller den rätt kort för den äldre publiken. Men, rättvisa ska vara rättvisa och äras den som äras bör. Min 6-årige lillebror Sigvard hade trevliga 78-minuter, och efter 5 minuters förklarande av 1-10 skalsystemet kläckte han ur sig att den var värd en sjua. Samt, att den var bättre än föregångaren.

Kort, rätt trist med några få ljusglimtar och en dubbning som faktiskt var rätt duglig. I mina ögon nästan uteslutande värd att se för barnens skull, men det kanske är det som är det viktigaste?