Publicerad kl 17:42 den 8 Okt 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Finske Mikko är egentligen en svensk man född i en finsk kropp. Sedan han var barn har han vetat att egentligen är han inte den han ser ut att vara. I skolan blir han retad och hans pappa som även han tycker om Sverige, menar ändå bestämt att Mikko är finne och det finns ingenting han kan göra för att ändra på det. Mikko menar dock lika bestämt att det finns det visst. Just när han ombord på en finlandsfärja håller på att ge upp möter han den lika uppgivna psykologen Michael Andersson, som har tröttnat på livet, varför han ger det till Mikko. Således har Mikko sin svenska identitet, och plötsligt ett helt svenskt liv att leva. Han ha nått sitt mål.

Som ni alla förstås hör är premissen för ”Hallonbåtsflyktingen” en av de sämsta tänkbara. För att bli svensk behöver man inte mer än flytta hit och så småningom ansöka om medborgarskap. Men det skulle inte bli mycket till berättelse, i och för sig. Så Mikko tar sig an sin nya identitet och lever något slags dubbelliv. Han inleder kärleksrelationer och försöker ta hand om sin nya sjuka mor som vägrar acceptera att han är Michael. Till råga på allt är kärleksintresset även moderns sjukgymnast, och när de två flyttar ihop hamnar de nästgårds med en äkta finländare. Mikko, eller Michael, är plötsligt helt uppsnurrad i lögner och måste ta sig ur knipan utan att såra sin omgivning.

Det bäddas upp för mängder av mossig humor baserad på föreställningar om svenskhet kontra finskhet, och man lyckas även bädda in problematiska skämt om bland annat Iran. Mikkos känsla av att vara en svensk i en finnes kropp blir nästan som ett hån mot människor som på riktigt upplever utanförskap på grund av nationell, etnisk eller geografisk härkomst. Vidare blir denna känsla som en uppenbar metafor för transsexualitet, när det pratas om hur Mikko har ljugit och levt som något han inte är. Detta ter sig särdeles vidrigt, med tanke på hur utsatta transpersoner är i dagens samhälle. Jag inser naturligtvis att om det någonsin var med uppsåt man valde att beröra dessa ämnen så var det för att lätta upp känslorna kring dem, men det känns ofrånkomligen väldigt unket att år 2014 i ett debattklimat som det rådande göra buskishumor av det hela.

Även om man ser förbi allt detta har jag svårt att se något större nöje i filmen. Intrigen är väldigt osannolik, jag köper den helt enkelt inte, och av någon anledning framstår merparten av alla filmens rollfigurer som mentala 10-åringar. Jag förstår aldrig för en sekund vad poängen är med detta, och jag förstår inte för en sekund heller om Jonas Karlssons huvudkaraktär är underutvecklad som människa, eller vad i hela fridens namn det är frågan om. Varför finske Mikko inte spelas av en finsk skådespelare, kan man vidare fundera på. Som sagt, året är 2014.

Trots dessa motbjudande vinklar, den dumma intrigen och de skrattretande värdelösa karaktärerna har ”Hallonbåtsflyktingen” några fina stunder. Ett par gånger träffar skämten rätt, det är bara ett par gånger men det är ändå det. Då är det nästan så att jag förstår vad man vill nå med det här eländet. Ett par gånger är det också lite fint, en hel del miljövyer över framför allt Stockholm och Helsingfors är fina, och fotot är i sin helhet oklanderligt. Egentligen är det inga fel alls i filmens bakgrund, miljöer och känsla, färg och form. Men felen i berättelsen och hur det genomförs är istället oförsvarbara.

Hallonbåtsflyktingen

Regi

Leif Lindblom

Skådespelare

Björn Bengtsson,
Erik Johansson,
Frida Hallgren,
Jonas Karlsson,
Josephine Bornebusch,
Suzanne Reuter

Genre

Komedi

Originaltitel

Hallonbåtsflyktingen

Premiärdatum

10 oktober, 2014

Språk

Svenska

Längd

minuter

Produktionsår