Hämnarens resa

Chan-wook Park är ett välkänt namn inom de sydkoreanska kretsarna. I och med “Oldboy” gjorde han sitt stora internationella genombrott. Nu är han aktuell med en film vid namn “Sympathy for Lady Vengeance”. Dessa två filmer ingår i den så kallade hämndtrilogin. Första filmen i den trilogin är en rå och invecklad historia. “Hämnarens resa”.
Ruy har det inte lätt. Han är dövstum, hans syster behöver en ny njure för att överleva och han har precis förlorat jobbet. När han får reda på att han inte är av rätt blodgrupp för att vara donator söker han efter desperata vägar att få tag på pengar för en ny njure. Lurendrejeri, kidnappningar och mord är alla faktorer i denna saga som handlar om hämnd.

Hämnarens resa är en utmanande film. Chan-wook Park ger inte tittaren en lätt underhållning på två timmar. Han ger oss ett tungt pussel som tar två timmar att beskåda, men mycket längre att lösa. Genom korta sekvenser och snabba klipp får vi följa den invecklade handlingen. Många luckor lämnas mellan scenerna och att fylla dessa luckor är en svår uppgift, även när filmen börjar närma sig sitt slut. Just detta svåra sätt att bygga upp en film kan skrämma många tittare. Fokus måste vara på topp under hela filmen, vilket gör det till en film som borde helst ses på bio för att avnjutas helt.

Chan-wook Park har flera gånger övertygat att han vet hur man använder sig av bildspråket. Hämnarens resa är inget undantag då mycket lämnas åt det visuella. Att kreativitet inte är en bristvara märker vi tydligt. Det råder en stor variation på kameravinklar som tillsammans med skarpa färger och allvarliga miljöer ger ett mycket bra resultat rent bildmässigt. Detta är inte en färgglad upplevelse. Det är en film om hopplöshet och hat, vilket det speglas rätt med hjälp av mörka färgnyanser och saknaden av musik som enbart höjer den kalla stämningen.

“Hämnarens resa” är en film som vill påminna oss om hur hat och hämnd kan styra våra handlingar. Hur dessa saker kan få oss att själv agera med dessa medel och resulterar i att alla uppför sig fel. Det är en snygg film med ett smart och svårt upplägg som sätter sina spår i hjärnan. Man kan verkligen inte klassa denna film som en film i mängden, utan den står på egna ben och det gör den bra. Dock behöver man se den minst två gånger för att lösa detta pussel helt och hållet, och jag längtar till att få se den igen.