Happy Feet

Panik. En känsla av ångest sköljer över mig. Biosalongen är full av dagisungar. Även fast de är irriterande kan de åtminstone ge mig en fingervisning om vad deras målgrupp tycker om filmen. Efter visningen kan jag, till min stora förvåning, konstatera att talesättet “barn ska ses men inte höras” har följts till punkt och pricka.
Succédokumentären “Pingvinresan” utgör inspirationskällan till grundupplägget i “Happy Feet”, men det märks att man har sneglat på i stort sett alla animerade filmer med djur i huvudrollerna, och i slutändan är det egentligen väldigt lite som skiljer det här snöäventyret från dess konkurrenter. Konstigt nog har intresset knappast varit svalt och i jänkarland har “Happy Feet” av en anledning som övergår mitt förstånd stulit topplaceringen på biograferna från Casino Royale som hade premiär samma helg.

I breda drag handlar filmen om pingvinen Mummel som saknar den sångröst som pingvinerna behöver för att hitta en partner. Istället är han en jäkel på att steppa men blir utfryst av flocken. Efter många om och men möter Mummel nya vänner i en annan pingvinflock där hans dansförmåga är uppskattad och tillsammans ger de sig ut för att ta reda på varför fisken sinar i området.

Ungarna i biosalongen bekräftar mina misstankar: filmen vi kommer att se är dubbad till svenska, och ja, resultatet är sämre än Sveriges insats i årets fotbolls-VM. Hysteriskt skrikande blandas med direktöversatta smörsånger enligt standard 1A och vid alltför många tillfällen suckar jag djupt åt det elände som når mina öron. Ett tips som kan rädda liv är att se “Happy Feet” på originalspråk.

Visuellt sett är filmen däremot riktigt bra. Både pingvinerna och miljöerna de vistas i är oerhört välgjorda, och de actionfyllda scener där huvudkaraktärerna jagas av rovdjur eller kanar nerför snötäckta isberg är häpnadsväckande snyggt animerade. Mot filmens slut blandas också animationerna skickligt med riktigt inspelat material, men vad hjälper det när det finns så många andra brister?

En grupp som säkert uppskattar filmen mer än de flesta är Greenpeace. “Happy Feet” börjar nämligen som en alldaglig animerad film för barnfamiljer, men blir mot slutet mer och mer likt ett korståg mot miljöförstöring och massfiske. Varför blanda in politik? Varken jag eller de yngre åskådarna i publiken uppskattar det.

“Happy Feet” varken tillför eller inspirerar. Det finns många bättre animerade filmer och med svenska röster blir den här till och med sämre. Varför ens bry sig?