Hard Candy

Kontroversiellt värre blir det i David Slades “Hard Candy” där ordet offer får en helt ny betydelse. Handlingen kretsar kring Hayley (Ellen Page), en till synes ovanligt smart och begåvad tjej och Jeff (Patrick Wilson), en framgångsrik fotograf. Efter en tids bekantskap över internet går Hayley med på ett möte. De möts på ett café för att sedan fortsätta hem till Jeff. Väl där blir hon erbjuden en drink av Jeff. Hon må vara ung och naiv men att acceptera drinkar från främlingar, det gör man inte. Så hon själv tar initiativ och gör drinkarna. Men att inte acceptera drinkar från främlingar är något Jeff inte heller borde göra. I alla fall inte Hayleys drinkar. Det dröjer inte länge fören Jeff börjar bli redigt snurrig och däckar. Han vaknar sedan upp fastbunden i en stol med något över huvudet.
Här tar filmen en chockerande vändning. Den till synes oskyldiga lilla rödluvan Hayley som bara en kort stund tidigare flörtat med Jeff på caféet förvandlas till en helvrickad, hämndlysten, vigilant bitch med en kompakt plan. Men vad är hennes motiv? Slade sparar det godaste till sist. Det psykologiska dramat sätter ett perspektiv på våldsman och offer och är inspelad med engagemang, speciellt ifrån Pages sida. Det är när Hayley ger den fortfarande fastbundna Jeff en föreläsning om pedofili som det märks som bäst. När Jeff protesterar säger hon: “Bara för att en flicka vet hur man imiterar en kvinna, betyder det inte att hon är redo att göra vad en kvinna gör”. Vad hon sedan gör låter jag dig själv se, men hon uppträder hur som helst som väldigt redo i alla avseenden.

Handlingarna, tack vare omständigheterna i Hard Candy gör dem lätt värda att ifrågasätta. Är det moraliskt sett rätt att en blott fjortonårig flicka tar på sig dödens cape och uppträder domare, jury och avrättare på samma gång? Det är lite ironiskt att det är lättare att ifrågasätta det än huruvida Jeff är en pedofil eller inte. Hur många oskyldiga små flickor han tittat på, rört, skadat eller mördat.

Intressanta kameravinklar och genomtänkta dialoger går väldigt bra ihop med Pages och Wilsons skådespelande. I höstens vågade independentproduktion sätter endast din egen moral gränserna för vad som är rätt och fel.