Härmed förklarar jag er Chuck och Larry

Trots att geniförklarade manusförfattarna bakom “Sideways”, Alexander Payne och Jim Taylor, haft sina pennor inblandade är “Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” höstens hittills dummaste komedi.
På något sätt kommer det som en överraskning för mig. Inte nog med att Payne och Taylor adapterade Rex Pickets lysande roman till en ännu bättre film, de skerv också manus till både “About Schmidt” (svart och melankolisk) och “Election” (smart och söt). Nu står deras namn på de manus som inte är mer än en homofobisk kiss- och bajskomedi. Det är svårt att veta vad som skedde under processen mellan manusförfattandet och filmandet, och det tar emot att ge Payne och Taylor en känga, men det finns inte mycket att säga om manuset och (tyvärr) lyckas Dennis Dugan ännu sämre med regin.

Chuck står i ständig skuld till Larry, sedan han räddat sin väns liv vid efterdyningarna av en eldsvåda. Larry, änkling och tvåbarnspappa försöker göra sina barn som förmånstagare till sin livförsäkring. Lagen säger att Larry måste ingå äktenskap och ber Chuck om sitt livs tjänst: ta hans hand. Chuck ställer upp. Allt är frid och fröjd tills medier och myndigheter börjar lägga sig i.

Det märks att Dennis Dugan jobbar hårt för att inte få filmen att framstå som stötande. Men tycks inte som om Dungan lägger speciellt mycket tid på att göra filmen bättre. Potential finns, med dessa manusförfattare och en hyfsad cast (Steve Buscemi är lysande som myndighetsanställd), är förutsättningarna långt ifrån dåliga. Men för varje homofobiskt skämt som levereras kommer alltid en politisk korrekt förklaring. Och när du väl skrattar, är det fram för allt för att den politiska pekpinnen är lagd åt sidan.

Tråkigast av allt, trots alla försök, är att filmen varken lyckas knyta ihop påsen och ge homoscenen den respekt den förtjänar. “Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” är en repetitiv film som drar med sig brandmän, vänskap, giftermål, barn – och mer eller mindre allt annat i det brtuala fallet.