Harry Potter och den flammande bägaren

Det hela började på ett kafé någonstans i England för närmare tio år sedan. En fattig kvinna utan något jobb sitter på en stol och håller på att skissa på en berättelse. Huvudkaraktären i berättelsen har givits namnet Harry Potter. Nu, nästan tio år senare är Harry Potter känd över hela världen, och hysterin kring den nu 14-årige trollkarlen tycks aldrig nå någon gräns.
Under Harry Potters fjärde år på Hogwarts är det dags för den traditionella trekampen att äga rum. Två andra skolor bjuds in till evenemanget och tanken är att en deltagare från varje skola skall vara med och slåss om den åtråvärda pokal som väntar vinnaren. Den flammande bägaren som skall utse vilka tre personer som skall delta i tävlingen plockas fram, och en person från vardera skola väljs ut. Sedan tar det en minut, och utan att någon vet varför utser bägaren ytterligare en person, Harry Potter.

Det tar två minuter för mig att inse att den nya regissören Mike Newell inte alls har valt att gå samma väg som de tidigare regissörerna när han har skapat denna film. Det tar ytterligare två minuter för mig att inse att han har gjort helt rätt. När den tredje filmen om Harry Potter hade premiär för ungefär ett år sedan uppmärksammades den för att vara betydligt mörkare än de tidigare filmerna. Newell har fört detta mörker och denna tragik ytterligare ett steg och faktum är att han har lyckats riktigt bra. Till stor del tack vare detta sitter man som på nålar under den sista timmen av filmen, dramatiken och spänningen är betydligt större än i föregående filmer. Sedan är det som alltid oerhört vackert när det handlar om Harry Potter, och visuellt sett finns det inget att anmärka på. Specialeffekterna har blivit både fler och bättre, men också detta påverkar endast filmen positivt.

Trots att jag inte kan sluta beundras över vart Newell har fört Harry Potter så finns det tyvärr ett par brister. Stundtals blir det lite för mycket moralkaka över allt ihop och då är vi tillbaka i det stadiet där Harry Potter började en gång för länge sedan, i barnhagen. Lyckligtvis är dessa stunder inte allt för vanliga och det påverkar inte helhetsintrycket nämnvärt.

Harry Potter har gått från att vara en ren barnhistoria till att bli minst lika mycket en riktig vuxenfilm. Det finns tillfällen då jag verkligen tvivlar på huruvida detta är något att se för en 8-åring eller inte. Den fjärde filmen om Harry Potter är både mörkare, vackrare och mer spännande än någon av de tidigare filmerna. Synd är det bara att Newell inte har fått förtroendet att regissera även nästa film i serien, för detta är definitivt den bästa filmen om Harry Potter så här långt.