Harry Potter och fenixorden

När vi om några år kommer att utvärdera Harry Potter-franchisen kommer böckerna stå i en klass för sig. Filmerna, datorspelen, kortlekarna, Legobitarna och allt annat som hör en massrörelse till är bara någonting sekunddärt i bakgrunden. Den känslan har aldrig varit lika stark som efter denna film.
255 000 ord, utspridda över 950 sidor, har blivit 138 minuter film, och det borde knappast komma som någon överraskning att det är mycket som saknas. Även för mig, som inte har läst seriens femte bok, känns de 138 minuterna som en lightversion av boken. En tjock bok har blivit en tunn film.

Harry Potter återvänder till Hogwarts för att upptäcka att merparten av lärarna och skolkamraterna inte vill kännas vid att han faktiskt mött den ondskefulle Lord Voldemort. De vägrar helt enkelt inse att Lord Voldemort har återvänt och intalar sig själva och varandra om att pojken Potter inte är annat än en lögnare. Samtidigt, i politikens korridorer, ser det inte heller ljusare ut. Trolldomsministern Cornelius Fudge står inför en skolreform vilket tvingas Harry att tillsammans med sina vänner skapa “Dumbledores armé”, som en förberedelse inför Voldemorts återkomst.

Det största problemet med “Harry Potter och Fenixorden” är dock inte att manuset är tunt, det är nästan ofrånkomligt om filmen inte ska bli längre. David Yates, som också ska regissera den sjätte filmen, lyckas aldrig finna rätt tempo. Han hoppar fram och tillbaka och tidsperspektivet är märkligt presenterat. Precis som i den tredje filmen känns det aldrig som det är ett helt skolår som utspelar sig fram för våra ögon. Vi får istället ta del av få nyckelscener, som mer eller mindre ska ge oss en helhetsbild av vad boken handlar om. Det fungerar inte att kompromissa.

Michael Goldenbergs manus är ihålligt, där karaktärer och händelser presenteras utan att ha någon egentlig funktion. Goldenberg lyckas aldrig skapa en riktig helhetsbild.

På den positiva sidan finns dock dekorer, rekvesita och kostymer som bara blir bättre från film till film. Den imaginära trolldomsvärlden känns så verklig den bara kan bli. Bland skådespelarna är det Alan Rickman, i professor Snapes kläder, som äger varje minut han är i bild, samtidigt som Emma Watson, som Hermione lyckas överspela varje gång hon öppnar munnen.

För de som läst boken kommer den femte filmen att vara precis så bra du föreställt dig, vi andra kan inte annat än acceptera situationerna och ångra oss att vi inte läste boken istället.