Hierro

Spanskspråkig skräck har det senaste decenniet frossat i mödrar som jagar bortsprungna barn. Det blev nihilistiskt i “De namnlösa”, gripande i “Barnhemmet” – men hur var det här då? Något tröttsamt, dessvärre. Tur att långfilmsdebuterande Gabe Ibáñes besitter en kontemplativ blick, som delvis genomskådar klichéerna och gör “Hierro” till en märklig färd i slutna landskap.
Glöm inte kaffetermosen om du planerar en färjetur med din avkomma. Det är läxan som Maria får lära sig den hårda vägen när hon vaknar upp utan sonen i sikte, strax före ankomst till ön Hierro. En livlös kropp hittas, men det är någon främling – kanske den rullstolsbundna kvinnans son, som försvann under mystiska omständigheter. Maria förlänger vistelsen på vulkanön för att utreda saken, men för varje steg hon kommer närmare sanningen tycks omgivningen dekoreras av hennes sinnestillstånd.

Bortsett från några billiga skrämselgrepp – skällande hundar och studsbollar hör hemma på skolgården! – är det befriande att bli skrämd utan att få tinnitus på köpet. Kameran används skickligt för att isolera öppna exteriörer, medan trånga rum slits ut till ödesmättade tablåer. Här promenerar Maria mellan forsande fantasier och en stillsam verklighet, förbi subtila påskägg som utmanar åskådarblickens orientering genom vida bildutsnitt.

Tyvärr lider “Hierro” av en berättarteknisk friktion – precis när vi lärt oss hur kompassen fungerar i panoramat sker en stressad övergång till logik, montage och sentimentalitet. Dessförinnan lyckades jag upptäcka en skvalpande tavla, ett blinkande fotografi och ett vindstrotsande klädsstreck. Vad såg du?