Hiroshima mon amour

Det finns två kulturyttringar om Hiroshima som i mina ögon överskrider alla andra i kvalitet och ambitionsnivå. John Herseys bok Hiroshima med tillägget The Aftermath är den i särklass bästa skildringen av vad som hände kvart över åtta den sjätte augusti 1945. Trots det faktum att han själv befann sig på tryggt avstånd från atombombsexplosionen har han genom noggrant och tidskrävande intervjuarbete lyckats återskapa augustimorgonen med sådan detaljrikedom att läsaren utan problem kan visualisera de bistra följderna av Hiroshimabomben som om de själva var där vid tidpunkten. Det fängslande är att Hersey sällan gör anspråk på att berätta om händelsen ur ett vidare perspektiv utan fokuserar på hur en händelse av absolut betydelse för omvärlden kan påverka en person av total obetydelse för samma värld.
I Hiroshima mon amour visar Alain Resnais, en av filmhistoriens mest betydelsefulla regissörer, en kärleksrelation mellan två obetydliga människor i en stad som reser sig ur askorna efter atombomben. Historian om Elle, en fransk skådespelerska från Nevers, som under en filminspelning i Hiroshima möter den japanska arkitekten Lui är en av de vackraste kärlekshistorier som omvandlats till film.

Filmen utspelar sig egentligen enbart under ett fåtal konversationer mellan de två, och i princip ingen dialog yttras bortom rymden mellan deras ögon. Trots, eller tack vare, detta bygger Resnais fantastiska personporträtt som i samverkan med klipp från det älskande parets förflutna mejslar fram karaktärerna. Sättet på vilket filmen växlar mellan nutid och dåtid, medvetande och minnen, var vid femtiotalets slut stilbildande och har stor betydelse även för dagens regissörer. Man kan oansträngt dra en rak linje från Resnais, och hela den nya vågen, till exempelvis Quentin Tarantino och därmed även till resten av den moderna berättartekniken. Den betydelse Hiroshima mon amour haft direkt och indirekt kan inte förnekas och trots att filmen hade premiär för nära femtio år sedan vill jag påstå att somliga av filmens regiteoretiska punkter fortfarande är stilmässigt oöverträffade.

Klippningen är visserligen fantastisk, men det som är filmens verkligt kritiska aspekt är dialogen. Duras intelligent skrivna samtal blir i Resnais regi fonetisk poesi för alla som inte förstår franska. Samtidigt blir Elle och Luis konversationer ofta överlastade och orealistiska, för några sekunder tappar man bort sina känsloband till dem båda, och irriteras en smula över oförmågan att skriva dialog med verklighetsförankring. Hade samma typ av dialogproblem dykt upp i en film som inte förlitar sig lika mycket på samtalet mellan två huvudpersoner hade jag antagligen inte noterat det. Tyvärr blir det lite för uppenbart när den här typen av dialog läggs direkt på visuellt starka men stillsamma longtakes.

Men det är en detalj av obetydelse när två människor möts och upptäcker att det som finns dem emellan är det enda som betyder något.